Nytt arbete - nytt telefonnummer

Jag har fått en mycket avancerad mobiltelefon som gör det möjligt för mig att följa alla skeenden i riksdagen, scheman och allt. Jag valde den själv men borde kanske tagit den enklare versionen, denna har en liten skärm som man viker upp så att det går att skriva som på ett litet tangentbord.
Mitt nya nummer är 070 818 19 50. Ring om det är något, jag hoppas att jag lärt mig svara, den är fortfarande svår att förstå sig på. Den har en häftig funktion, om den ringer med ljudet på kan man flippa den (vända på den bestämt mot bordet) och då går den över till ljudlöst.

Jag tackar Martin Nilsson som hade kommentererat mitt inlägg om "sambandscentralen". Det hade jag missat, jag är ju så dålig på det tekniska, ser inte kommentarer förrän efter en tid, kan inte länka etcetera etcetera.

Jag ska försöka läsa in mig på riksdagens historia så att jag kan guida på ett godtyckligt och entusiastiskt sätt om jag får besökare, vare sig det är vänner eller mer obekanta grupper som kommer.

Jag känner ett vemod över mycket just nu. Jan Larsson, min gruppledare när jag blev medlem år 2000, har varit kommunfullmäktiges ordförande denna mandatperiod med den äran. Han var en av de personer som fick med mig i Folkpartiet då.

Den som ändå har det största ansvaret, förhoppningsvis utan att hon ångrar det alltför mycket, är en fantastiskt kompetent och fin person, Åsa Perman, vår nuvarande kassör. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Alltid kunnig, alltid klok och eftertänksam, man lyssnar när hon talar. Hon lockade med mig till partiet för nästan exakt tio år sedan. Åsa, I love you!

Jan, som har enorm pondus och som är en formidabel ledargestalt, honom såg jag i många år som den storebror jag aldrig hade. Men i takt med att tiderna förändrats och jag strävat efter förändring i vår kommunförening så har det inte varit lätt att arbeta ihop utan att vi har gått i klinch. Det smärtar mig djupt att en känsla av avstånd nu infunnit sig emellan oss. Hoppas att han ändå vet att jag hyser stor tacksamhet till honom.

Mats Larsson, bror till Jan, en partivän och vän. Mats är en av de mest pålitliga personer jag känner, dock med vissa typiska folkpartistiska drag som är hedrande: "Det jag tror på gör att jag går min egen väg och jag kommer inte att ge upp!" En klippa som kommer att göra ett gott arbete nu när scenariot förändrats och jag kom in i riksdagen.

Sedan finns Mats Lindblom, Nomi Lind, Margareta Ternstedt, Leif Lanke, Lassana Soumare, Thomas Holmberg, Åke Johansson, Douglas Mörth (vår yngste i kommunföreningen), Lars Eriksson, Britt Eriksson, Sven-Arne Rosvall, Marie-Louise Larsson och många fler helt underbara personer som har varit och är som en familj för mig.

Hämtade äldsta dottern Sofia, som är på besök från Umeå, vid Stockholms centralstation och vi har umgåtts här under kvällen. Hon frågade mig om jag hade en tanke på riksdagen för många år sedan när hon och hennes systrar var små. NEJ! svarar jag mycket entydigt. Det fanns inte i min sinnesvärld.

Idag fick jag mitt eget rum på plan 4. Jag har suttit i Erik (Ullenhags) rum denna vecka och det har inte gjort mig något. Det har stått kartonger lite här och var och det har varit lite rörigt, men det är helt OK om man vet att det inte är bestående. Han var inne igår och packade ihop sina saker. Jag tycker att han kommer att bli en lysande integrationsminister. Erik är socialliberal och i mitt tycke ett partiledarämne av stora mått.

Mitt rum ligger med utsikt mot vattnet och riksdagen på andra sidan och det är stort och ljust. Jag känner att jag håller på att bli förälskad. Jag tycker att det är så himla kul att jag hamnat där jag är nu. Sedan återstår det att se om jag kan leva upp till förtroendet. Sofia, Emilie och Sara ska komma och äta lunch med mig på Strömmen, den fina restaurangen på riksdagen och om Olle hinner så ska även han vara med. Det ser jag fram emot. Vad jag INTE ser fram emot är tömningen av tjänsterummet på kommunhuset i Tyresö. Det är ju så himla dryyyyygt att packa ihop allt och flytta!

Men nu verkar det som att jag måste börja inse att det är verklighet. Och att det är väldigt roligt!