Slut på trettiotvåårig bojkott

I torsdags bröts min trettiotvååriga bojkott mot Turkiet i och med att jag reste till Istanbul. En femtioårspresent till Olle och mig från vårt kompisgäng varav de flesta reste med. Det var förstås fantastiskt.

Bojkotten kom sig när jag som artonåring åkte taxi med en turkisk chaufför då jag precis läst "Låt tistlarna brinna" av Yasar Kamal. Jag var så upprörd över hur man behandlade minoriteter i Turkiet och den där chauffören ville inte tillstå att det fanns problem. Där och då bestämde jag mig för att inte någonsin åka till Turkiet förrän dessa probelm rättats till.

Det har inte blivit så mycket bättre. Men jag kunde inte tacka nej till gåvan.

Jag har åkt båt på Bosporen, blivit tvagad på Hamambadhus, gått i bazarer och moskéer, rökt vattenpipa och druckit riktigt turkiskt kaffe, ätit Turkish delight, hört böneutroparna och ätit heta kastanjer och sesambröd som säljs på gatorna, varit på sultanens palats och sett otroliga juveler, sett den underjordiska vattencisternen med Medusas huvuden, ätit frukostar, luncher och middagar med vängänget och promenerat massor. Istanbul är en enorm stad och vi har bara rört oss i en bråkdel av staden. Det jag faktiskt inte har gjort, vilket är ovanligt för mig, är att jag inte har shoppat alls.

Jo, jag lyckades plocka med mig en ny parfym från Estee Lauder på Ataturk airport. Annars var det skralt. Men upplevelser i mängder och minnen för livet.