fredag 5 mars 2010

I skuggan av katastrofer

Haiti. Chile. Ofattbara katastrofer där människor berövas familjer, hus och hem. Går det att sätta sig in i de tillstånd som länder drabbade av katastrof hamnar i? Kan man ens komma i närheten av den känsla av total sorg, övergivenhet, chock och smärta som många människor runt omkring på vår jord får uppleva dagligen på grund av naturkatastrofer, krig och svält?

Under tiden råder vargavinter i trygga Sverige. Den svåraste vintern på många decennier och massor med snö och stor kyla. Tågen går sporadiskt. Fartyg fastnar i högvis i isen. Kollektivtrafikens opålitlighet har kostat arbetgivarna och arbetstagarna massor med pengar.

Man skulle kunna säga att Sverige har hamnat i ett slags katastrofläge på grund av vintern. Måhända en slags lyxvariant, det är inte så att folk dör i drivor och de flesta har sina bostäder kvar även om elbolagen nu rapporterar att husägare i större antal än vanligt begär uppskov på sina elräkningar.

Hur reagar innevånarna i detta land? Finns det något jävlar anamma, någon gemensam inställning att: Det här klarar vi, vi gör det tillsammans och hjälps åt! Eller?

Nej. Det som verkar uppta många medelålders mäns hela ilska just nu är att de får snövallar upplogade mot sina utfarter. Det är det jävligaste man kan göra mot någon! (Min man sa just att det är männen som får skotta. Det är inte sant, jag har pratat med många tjejer/kvinnor som skottar. Men för männen verkar det vara en personlig skymf. Give me a break!)

Man har ett eget hus där man kan slippa kylan och äta sig mätt med en egen infart där man kan ställa sin oftast egna bil. Man har en offentlig sektor som faktisk plogar så att man kan komma fram på vägarna som man ska köra till arbetet på.

Men man har en vall av snö som man måste ta bort själv... Världen är grym och orättvis och livet suger verkligen!

Jag vill poängtera att jag själv inte gör volter av glädje i stressad morgontimme när jag måste gräva mig fram för att få ut bilen, nej, det är klart att jag inte gör det! Samtidigt är det en slags stoiskhet som kommer över mig eftersom jag tycker att vi har det så bra! Detta är väl det minsta man kan begära av oss nordbor, att vi ska klara av en jobbig vinter någon gång. För det är nästan det enda motstånd i livet vad gäller naturkrafter som vi får uppleva.

Jag vet inte hur alla skulle reagera om Sverige verkligen kom in i en riktig kris. I England har man en stor gemensam kraft som ligger kvar efter två världskrig. Det är en självklarhet att alla hjälps åt om något händer och som jag har uppfattat det så är det ytterst få som klagar, de vet att man måste värna om varandra och göra vad man förmår när tider är svåra, det gäller gruppens överlevnad och då måste eventuella negativa personliga konsekvenser stå åt sidan.

Vi gnäller och klagar och kritiserar och ingenting fungerar och allt är uselt i detta land. Och verkligheten? Åk till Chile, vetja!

2 kommentarer:

Unknown sa...

Det är inte nödvändigtvis ofarligt med de ibland slarvigt lämnade snövallarna. Hur många dödsfall de har orsakat den här vintern vet jag inte, det jag vet är att de har kostat en vän till mig livet i en hjärtinfarkt, och lämnat hans barn föräldralösa.
Efter vad jag har inhämtat, är detta ingen väldigt ovanlig händelse.
Faran ligger ju inte i att gnälla över sakernas tillstånd, utan i att överskatta sin egen fysiska förmåga.
Det är lite olustigt med detta reflexmässiga hat mot medelålders och äldre män, som ju faktiskt ibland är värdefulla människor de också.

Anna Steele sa...

Hej, förlåt att jag inte ser din kommentar förrän nu. Den aspekten (att man överskattar sin förmåga) är förstås helt sann men pågår hela livet igenom. Själv lyfte jag sönder min rygg när jag skulle tömma min mosters lägenhet för att hon måste in på hem då hon var helt dement. Det resulterade i mer än ett års ständig smärta och operation. "Reflexmässigt hat" skriver du. Hm, jag vet inte. Jag har levt i femito år och lyssnar in olika reaktioner i olika frågor och om vissa grupper visar liknande tendenser så blir det lätt att alla i den gruppen dras över en kam. Jag skulle kunna utgjuta mig över tonårstjejers fixering vid utséende eller äldre kvinnors rädsla att gå ut när det är mörkt fastän statistiken visar att det är unga män som löper störst risk att utsättas för våld. Och så vidare. Nej, jag hatar inte män i någon ålder, alla människor har ett värde. mvh Anna