Tal på förintelsedagen i Umeå stadskyrka

Jag heter Anna SteeleKarlström och är kommunalråd och gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Tyresö och också ordförande för förbundet Liberal Mångfald som är en sidoorganisation till Folkpartiet. Jag har blivit bjuden hit av fantastiska Carinne Sjöberg som är ordförande för Liberal Mångfald här i Umeå.

Det är en stor ära för mig att få vara här med er ikväll.

Jag föddes i London 1959 och kom till Sverige i mitten på sextiotalet. Min pappa Clive föddes i London 1932 så han var alltså 7 år gammal när andra världskriget bröt ut och tolv när det tog slut.

Många barn evakuerades från London eftersom Englands huvudstad utgjorde ett stort mål för bombanfall under kriget. Clive och hans syskon skulle också evakueras, de skulle få åka över till Canada. Fartyget som gick före deras med evakueringsbarn blev torpederat och sänkt i Atlanten. Mina farföräldrar beslutade sig för att ha kvar sina tre barn hemma.

Min fars väg till skolan kantades av bombade hus och hus med utblåsta fönster. I klassrummet kunde ofta en skolbänk gapa tom när en klasskamrat aldrig kom tillbaka.

Han och hans vänner hittade en odetonerad bomb och lekte med den på det oskuldsfulla sätt som bara barn kan tills de vuxna uppmärksammade den livsfarliga leken. Barn och krig. Vuxna och krig. Levande varelser och krig. Inget av dessa går ihop. Det borde inte få finnas.

Andra världskriget, liksom alla krig, medförde att familjer splittrades av många olika orsaker. De flesta långt mer tragiska än evakuering för att hålla barnen borta från bombanfall.

Under tiden som min pappa upplevde kriget i Churchills land pågick fruktansvärda händelser på andra sidan Engelska kanalen. På kontinenten skapade Tyskarna och deras medlöpare läger. En enorm folkrensning höll på att ske som var och är ofattbar i sin omfattning. 6 miljoner judar, två tredjedelar av Sveriges nuvarande befolkning. Nästan ett Madrid. Utplånade. Die Vernichtung. Shoah.

Lägger man till andra som också drabbades av denna utrotning såsom romer, homosexuella, funktionshindrade och oliktänkande så ökar siffran till 13 miljoner.
Min uppväxt präglades av det min far berättade om sin barndom. Nazismen och fascismen som hotade att ta över världen, krigets fasor. Förintelsen.

Denna prägling har påverkat min världsbild och tidigt hade jag liberalismen i ryggmärgen. Individens frihet. Att aldrig acceptera förtryck, diskriminering och maktmissbruk.

Man skulle kunna tro att det obeskrivliga som die Vernichtung, Shoah eller förintelsen innebar skulle vara en lärdom för oss människor att se historien och aldrig mer upprepa den. Men vi människor som faktiskt kan älska så och skapa otrolig skönhet och lycka rymmer också en ofattbar råhet. Vi människor kan hata och vara så grymma, futtiga, barbariska och onda. Vi vet alla att historien visst kan upprepa sig så därför måste alla goda, starka krafter förenas mot den ondskan som alltid bidar sin tid.

Det finns de som förnekar att förintelsen överhuvudtaget har skett. Deras röster och deras lögner kommer aldrig att få gehör. De kan inte överrösta verkligheten.

Vi har samlats här ikväll för att minnas det ofattbara som hände för decennier sedan och för att hedra alla dem som föll offer. Det hände i vår nutid. Våra föräldrars och deras föräldrars nutid. Vi kan inte och får inte glömma. Vi måste bära med oss denna fruktansvärda tragedi och förmedla till våra barn och barnbarn. Vi ska förmedla den sanna berättelsen om alla barn, kvinnor och män som dog för att en krigsmakt tog sig rätten att döda dem.

Vi glömmer er aldrig.