Filmer baserade på verkliga händelser

Olle brukar säga att det värsta, mest avtändande vad gäller filmpresentation som man kan säga är: En erotisk thriller baserad på verkliga händelser.

Just den kombinationen brukar inte förekomma särskilt ofta, men det är alltså inte två av Olles favoritgenrer. Som den cineast jag är så kan jag kolla det mesta och ha en åsikt om det, kan även appliceras till min inställning i livet i allmänhet. Ja, jag HAR åsikter om precis allt. What to do? Well, I am happy. Även om mina närmaste inte alltid uppskattar just den sidan av mig :-)

Nå, som chicflicälskare så är ju en riktigt bra erotisk thriller aldrig fel. Och filmer baserade på verkliga händelser kan vara fruktansvärt engagerande och gripande, verkligheten överträffar i princip alltid fiktionen.

Just idag när jag hänger hemma och latar mig har jag tagit del av två verklighetsbaserade filmers synopsis. Den ena såg jag först: American crime. Den var fruktansvärd. Alltså, historien var fruktansvärd så jag mådde illa men den var väldigt bra. Googla Sylvia Likens. Jag kan inte komma över den mordhistorien som skedde 1965 där en hel familj plus andra barn och ungdomar deltog i det som slutligen blev Sylvias vidriga och fruktansvärt plågsamma död. Man frågar sig alltid hur människor kan göra det de är kapabla till... Och man får aldrig något riktigt svar.

Den andra filmen som jag bara såg lite av, där Richard Gere blev intervjuad, är filmen om hunden Hachiko som regisserats av Lasse Hallström. Från början handlar den om en hund som kom i en japansk professors ägo 1923 när den var två månader gammal. Den brukade alltid följa professorn till tågstationen och mötte honom alltid när han kom tillbaka från sin instutition på kvällen. När Hachiko som hunden hette var arton månader fick professorn en stroke på sitt arbete och dog där för att aldrig mer komma hem igen. Hachiko satt och väntade varje dag vid stationen sina resterande nio år i livet och gick alltid hem själv när inte hans kamrat dök upp, oberoende var hunden fick bo. Nu finns hunden som staty vid stationen i Japan och det har blivit en populär mötesplats, ungefär som Stockholms centralstations "spottkopp"... Jag blev helt tagen av båda dessa historier idag.

Det värsta med Sylvia Likens är att det som visades i filmen bara är en bråkdel av vad hon fick utstå de månader hennes liv sakta och plågsamt släcktes. Grymheten som kvinnan utsatte henne för där Sylvia med lillasyster var tillfälligt inneboende och det resten av barnen i familjen samt grannskapet gjorde är så vidriga så att det övergår ens förstånd att ta in. Exempelvis hade hon över hundrafemtio brännmärken från cigaretter på sin sargade kropp. Hon dog sexton år gammal. När jag sett filmens slut med tårarna rinnande började jag tänka på andra hus och andra källare och andra barn i andra stater, länder och delar av världen och den där känslan av vanmakt och smärta började komma över mig som den gör med viss regelbundenhet.

Och jag måste kämpa för att den inte ska ta över. Jag måste tro att det går att göra skillnad.