Mefisto på Stadsteatern

Igår fick jag och Olle gå på genrep på Stadsteaterns Klarascén och se Mefisto med bland andra Björn Kjellman och Lennart Jähkel. Den har premiär på lördag. Klaus Mann, son till Thomas Mann, skrev den roman som pjäsen baseras på 1936 och den utspelar sig i mellankrigstiden. Den var förbjuden i Tyskland ända tills 1981. Huvudrollen Hendrik Höfgen ansågs av Klaus svåger och före detta älskare Gustav Grundgens(Klaus homosexualitet gjorde att far Thomas tog avstånd ifrån honom) var för lik honom.

Klaus Mann gick i exil 1933 och skrev mot nazismen tills han dog genom att ta sitt liv 1949.

Pjäsen inleds med att man har öppnat upp hela scenen och ser alla skådespelare back-stage medan de håller på att klä sig för en föreställning. En annan föreställning med en av Hamburgteaterns stora stjärnor ska precis börja och man smygtittar och småpratar om henne och med varandra. Det är ett intressant sätt att använda scenen. Överallt pågår någonting. Men man skulle behöve vidvinkelseende för att hinna uppfatta allt så det känns lite lätt splittrat att försöka följa de olika individerna på scenen. Mitt i detta så sker scener i scenen, två personer pratar politik, konstaterar att "Dora är ju jude" och kommenterar "vad som håller på att ske i Tyskland". Nicoletta tycker att "vad som än händer i Tyskland så vill folk alltid se teater".

Scenen är enorm och där rör sig alltså de olika skådespelarna på stora ytor, det tar mycket tid för dem att förflytta sig och därför också mycket tid för publiken att följa pjäsen. Förmodligen vill regisssören utnyttja extrem yta för att visa känslomässiga avstånd mellan individerna på ett fysiskt sätt? Det är riktigt bra skådespelarinsatser. Men till och med min generation vill ha lite mer tempo när vi går på teater eller ser film. Det hela var för långt och förflyttningarna tog för mycket tid och det var för långa tystnader.

Mot denna min synpunkt kan man argumentera att dagens människor behöver laaanda och aaaandas och taaaa in. Men tyvärr fungerar det inte pedagogiskt att få stressade människor som tagit sig tid, kanske fixat barnvakt eller annat som måste ordnas för att man ska kunna ta sig en teaterkväll, att lära ut att vi behöver dra ner på tempot genom en enda uppsättning teater. Det behövs mer än så.

Det var i alla fall en förskräcklig tid i Tyskland. Göring hade Berlins stadsteater under sina vingar, tydligen. Det fanns ett växande och mycket påtagligt hot mot alla som inte följde dekreten ovanifrån vilket innebar risk för misshandel, hot, försvinnanden och/eller dödande. Det man har gjort i pjäsen är att kyligt betrakta och konstatera några sådana företeelser. Den känsla av skräck och vanmakt som kunda ha förmedlats till publiken infaller aldrig.

Det finns en enda scen som var direkt obehaglig och det är när Lennart Jähkels Göring (fenomenalt spelad) frågar Hendrik vad han egentligen vill när det framkommit att Hendrik inte vill att hans före detta danslärarinna som är lesbisk (och om jag förstår rätt också judinna, men jag kan ha missförstått) ska komma till skada. Då känns det obehagligt eftersom det är tydligt att Hendrik måste välja mellan sitt eget skinn och andras för att själv överleva.

Björn Kjellman har varit en typ av man som jag tycker är för "söt" och pojkaktig (Kanske låter jag sexistisk när jag säger det? För mig handlar det om skådespelares möjlighet att nå fram till mig och en del av det är utseendet. Veka utseenden "biter" inte på mig). Nu har hans utseende blivit mer manligt när han blivit lite äldre och det känns mer attraktivt i mina ögon. Han är väldigt bra. Kvinnorna är inte centrala i den här pjäsen, det är männen som har de svåraste valen, det är uppenbart.

Kanske genrepen igår och idag får regissören att tajta upp och förtäta en del. Då kommer det att vara en lysande pjäs att se och den väcker frågor om dåtidens, nutidens och framtidens karriärister: Vad är man beredd att göra för att komma till toppen?