Dan före dan

Kommunledningen inklusive kommunalråden och resten av nämndordföringarna hade morgonmöte idag och då går alla förvaltningscheferna igenom vad som är på gång så att alla håller sig informerade. Vi tog det på en timme och sedan gick vi över till andra salen där en hel del människor hade väntat på oss för att vi skulle få en dragning av Mikael Blomberg, kommunens upphandlingschef, om LOU och den nya lagen om valfrihet, LOV, som träder i kraft januari 2009.

Den allmänna diskussionen om ämnet hamnade mest på hur svårt det är för alla i verksamheten att förstå hur viktigt det är att följa ramavtalen och hur svårt det är för småföretagare att ta sig in på kommunens upphandlingsarena. Jag viskade till kommunchefen att Mikael gör sina dragningar väldigt bra men att han är så osannolikt stilig att han nästan liknar en Ken-docka och då svarade Staffan att jag borde tala om det för honom.

Vi avslutade med lunch. Vid buffén sa jag till Mikael precis det jag sagt till Staffan och han skrattade, lite röd om halsen. Usch, vad dumt av mig, egentligen.

Efter lunchen fick jag tid till att kolla mail och prata i telefon på tjänsterummet. Andreas, gruppledare för moderaterna i min nämnd, berättade om sina tankar inför resan som jag missar när jag är i Indien. Jag vet inte...

Sofia och jag pratades vid, hon har fått med en tavla till vårsalongen på Liljewalchs. Jag kollade in den på www.sofiakarlstrom.com och så väljer man "mischellanious". Den heter "Kvalster i vecken". Hon är helt otrolig för hon hade inte fått klart den när hon ansökte för hon blev sjuk precis i arbetet med den. När hon nu fick med den så måste den vara som den var när hon ansökte. Jag tycker att den är helt otrolig. Jag sa till henne att jag kunde köra upp till Umeå och hämta henne med den i december. Hon blev jätteglad, vi tänkte nog båda på att få umgås ett tag medan vi kör ner till Stockholm.

Sedan vigde jag mitt livs andra par som var väldigt stiliga och hade med sig ett helt hyde med släkt som jag sedan fotograferade. Jag läste några delar ur Poetens "Tala till oss om äktenskapet" Den är så otroligt vacker. Jag är alltid orolig att jag ska bli för rörd för att kunna genomföra allt utan att börja gråta. Men det har gått bra dessa två gånger. Måste sluta vara så känslosam...

Åkte sedan hem utan att ha kollat efter presenter till Indiskorna. Får alltså ta en tur imorgon. Olle köpte hem hummer och vitt vin och vi åt med Emilie som jobbar med sitt projekt om fjorton sidor i Fashiontale. Deadline inatt...
Olle var inte så glad åt tanken på mig körandes till Umeå och tillbaka på två dagar bara för att Sofia behöver transportera tavlan personligen. Hon törs inte skicka ner den och det kan man ju förstå. Får se hur det blir. Olle gillar inte Anna i dåligt väglag långkörning. Jag kan väl hålla med om att just den biten inte är den mest tilltalande delen i projektet. Vi får se hur vi bestämmer till sist.

Det här blir sista blogginlägget innan resan till Indien.

Budgetfullmäktige i Tyresö 2008

Been there, done that, ought to have a t-shirt!

EU-parlamentsvalet

"Stor mage fördubblar risken att dö i förtid": DN. "Bukfetma fördubblar risken att dö i förtid": SvD. Det är ganska sällan som båda morgontidningarna har nästan identiska rubriker. Personligen tycker jag att stor mage låter vänligare än bukfetma. Bukfetma låter också som syftning till det männen får, jag ser de där stinna, hårda bukarna som så många män börjar ha tendenser till redan när de fyllt fyrtio som sedan sakta men säkert är i någon slags "full blom" i femtiofem- sextioårsåldern. Tryck på en sådan mage. De är som stenbitar.

Jag har en mjuk och samtidigt stinn mage, det är inte alls så där som männen får. Så jag håller på uttrycket stor mage för det blir mer jämställt. :-) Ja, ja. Lite svammel är det ju. Men även om inte själva hotet mot risken att dö i förtid är min motivation eftersom jag känner varje dag att jag har fått så mycket som så många inte fått så då är det väl OK att dö nu då. Min motivation är att jag medan jag lever inte vill ha en tung, dallrande klump på framsidan av min kropp som hindrar mig från att röra mig med lätthet och spänst. Så that does it! Nu får det vara nog. 2009 blir ett år med både askes och njutning har jag bestämt. Jag tror dessutom att jag har ett ansvar med min rygg som opererats att faktiskt stävja framtida problem, vilket jag definitivt inte gör just nu.

Efter lunchen hade jag en träff med förvaltningschefen då vi pratade om hur läget ser ut ekonomiskt. Naturligtvis pratade vi också om det förestående budgetfullmäktige som går av stapeln idag. Från 15.00 till 23.00 är det meningen att vi ska sitta och traggla oss igenom alla förvaltningar med tillhörande debatter om olika detaljer. Det är rätt mastigt. Visserligen får vi gå och äta en timme. Får berätta mer innan jag åker.

Lovade att plocka upp lilla Ragnhild som varit aktiv i fyrtio år i partiet kommunalt. Hon är som en pigg liten gammal ekorre. Vi parkerade i närheten av landstingshuset där EU-hearingen skulle ske. Väl där så började fler och fler av kandidaterna dyka upp. Jag kastade mig på Maria Leissner som har varit vänlig nog att lova oss sin närvaro på kommunföreningens årsmöte 2009. Men vi har bara haft mailkontakt så jag ville ju presentera mig. Hon är mycket trevlig och jag tror att hon blir en toppenbra kandidat i valet.

Alla tjugotre som kommit, en del från andra delar av Sverige, presenterade sig i olika omgångar och fick blandade frågor av Birgitta Ohlsson som var moderator. Per Altenberg fick jag ånyo en känsla av något mycket gott, ja, faktiskt en godhet, en styrka med ödmjukhet som tilltalar mig mycket. Vi har många bra namn på listan förutom dem jag nämnde. Olle Schmidt är otroligt duktig och Marit, som kallades "Madame Cadavre" i Bryssel för att hon brann så oerhört för djurhanteringen och åstadkom mer än någon annan parlamentariker allena har åstadkommit före henne, är ju med på tåget igen.

Maria Bergström och Yvonne Stein får jag inte glömma, de är också nominerade och kommer ju från den ledarskapsutvecklingsgrupp om åtta kvinnor som gått utbildning tillsammans detta år där jag varit med. Vi har "bondat" och bildat grupp på FB där vi ska kunna hålla kontakten och utbyta tips och stöd till varandra. Att vara ledare i denna sfär och kvinna är inte så himla lätt. Jag får ta det i ett eget inlägg. Men Yvonne har arbetat i Bryssel och har stor insikt i vad som behöver göras. Maria drivs av sitt miljöengagemang. Jag är stolt.

Överhuvudtaget så får jag en känsla av väldig ömhet för alla dessa människor när vi samlas i olika sammanhang. Det låter lite sektliknande. Men alla arbetar så hårt och det blir faktiskt en samhörighet som bara går att få om man vill mot ett gemensamt mål, man förstår varandra och är av "samma skrot och korn".

Alexander Bard var där med Seved och Henrik och jag har bara mailat med honom och talat med honom per telefon. Jag kramade om honom och då sa han: "Jag förstod av hur du är på FB att du ha den där energin." Ibland känns det som om människor pratar om någon annan. Begriper de inte vilken liten ickekommunikativ lurv med tovigt hår och lortig morgonrock som finns härinne?

I alla fall så var han på något sätt söt i sina shorts som räckte till knäna och keps och skägg, mycket smärtare än jag märkte när jag var och lyssnade på honom på Liberati (där jag faktiskt OCKSÅ hälsade på honom men det har han glömt, han fick ingen kram första gången) Jag är ingen skäggkvinna. Hm, det lät konstigt. Jag menar att jag inte är appellerad av män med skägg. Men det spelar ju ingen roll med honom. Jag dras ju inte till honom på det sättet så därför är det nästan lite charmigt med skägget.

Annars tycker jag skägg är grose! Usch!

Blev intervjuad av en av de underbara retorikerna som vi hade engagerat för en bättre ton i kommunfullmäktige under förra mandatperioden. De kom på grund av att jag skrev ett öppet brev till alla gruppledarna i kommunen och efterlyste en ton och ett sätt att kommunicera som inte skulle repellera (ja, tycker att det passar med det ordet när vi nu hört appellera en stund tidigare) besökare i KF. Detta var resultatet av att min dotter varit på besök med sin klass och hon var chockad och hade avsmak. Vi tog då i demokratiberedningen ett beslut om att bjuda in retoriker som skulle kolla oss och lyssna på oss och sedan komma med en liten rapport. de kom från retorikklasser på Södertörns Högskola.

Dagens Samhälle intervjuade Mats Fält om detta trots att han aldrig skulle kommit på idéen över överhuvudtaget, han förstod inte att det behövdes ens. Men han tar åt sig äran därför att han är ordförande i Demokratiberedningen och därför att han saknar egna initiativ. Bitter? Jag? Nej. Eller... NEJ, det får jag absolut inte bli! Huvudsaken är att saker blir som jag vill, så får väl resten av världen ta åt sig. Det kommer alltid att finnas detta fenomen. Det är svårt för en person som nästan är helt i avsaknad av armbågar att lära sig mopsa upp sig och bli kaxig och självsäker. Inte ska väl jag?

Tillbaka till intervjun. Hon ska skriva en bok. Hon ville veta hur jag såg på min roll som politiker när det gäller förtroende och hur man ska bygga upp det med medborgarna för att försöka motverka politikerföraktet. När jag berättat om min syn på saken bland annat med hjälp av ord som rättrådighet och uppbyggnad av välvillighet (och många andra ord) så framstod jag som ett osannolikt under och ett helgon i politikens värld. Jag sa det också: Jag låter så klyschig så att det är otroligt! Hon får sovra och se vad hon kan använda. Jag kommer att vara avidentifierad men boken kommer ut nästa år på Nordstedts förlag :-)

Nej, nu måste jag skriva inledningen till socialnämndens del i budgetfullmäktige. Wish me luck and strength att ta mig igenom denna dag.

Möten, möten, möten.

Dagen började med att jag kom precis i tid till kommunhuset för att vara med på utskottet då Andreas ringer och säger att jag väl vet att vi ska vara på Nyboda föreningsgård i någon sal där? Det var bara att gå tillbaka till bilen och köra dit. Sedan skulle jag träffa förvaltningschefen en stund med presidiet för att räta ut en del frågetecken. Det slutade med att vi skjuter upp ärendet en månad. För mig är det obegripligt. Men jag är ju så otålig. Naturligtvis måste det vara noga förankrat med alla i alliansens nämndgrupp.

Sedan åkte jag till Nacka kommunhus där vi hade möte med politiker i socialnämnderna i Nacka respektive Värmdö plus tjänstemän. Vi har väldigt givande diskussioner och utbyte av varandras erfarenheter. Därefter tog jag en lov i nya Nacka forum som är väldigt fint nu. Sedan in till Roslagstull på anhörigmöte och liten pratstund med min moster som bor i gruppboende där. Hon vet inte vem jag är längre men tyckte att jag hade fint hår, fina kläder och fina smycken.

Kändes märkligt efter ett sådant tempo men jag fick faktiskt köra hem sedan, inga möten ikväll!

Jag köpte stödstrumpor inför flyget igår. Lite pirrigt börjar det faktiskt bli. Nu ska jag ta en julmust med is, måste få min mage att behålla sin grandiosa storlek och form :-)

Monday monday

Dagen startade som alltid lugnt, datorn på, tidningarna, frukost. Sedan rusade jag iväg till bilen och körde till kommunhuset eftersom vi skulle intervjua en potentiell politisk sekreterare. Nästan framme ringde Berits assistent Ami och berättade att killen som skulle komma från Göteborg sänt ett mail och tackat för intresset men han var inte längre intresserad!

Jag haffade Mats Fält, som hade börjat gå hem igen, per telefon så att vi kunde göra lite praktiska saker som att fixa presentkort till alla gästerna på ungdomskonferensen. Han skulle komma tillbaka inom en timme så jag satt och jobbade med datorn. Pratade med tekniske chefen om han kunde visa upp presentförrådet så att jag kunde få med mig något till Indien och de indiska kvinnliga politikerna. Det fanns inte så himla mycket men jag fick pennor som är pekare också, reflexer med "Tyresö kommun" på och pyttesmå radioapparater samt en slips till Olle och ett glöggset till mig.

Jag måste fråga Paul på Sala Ida om de gillar glas och hur mycket jag kan ta med mig, vet ju inte riktigt hur många jag kommer träffa.

Glömde att Emilie hade med sig otroliga mängder med tyger med fantastiska egenhändigt designade mönster som hon fått köpa i Borås. Där har man alltså matat in hennes mönster för att sedan låta maskinerna mata ut på olika trikåer och stickade tyger. Det är så himla maffigt och se torn och kupoler och änglafriser i kopparturkos och andra färger samt läckra stickmönster som sedan ska bli Emilies kollektion.

Resten av dagen gick i ett, fick en fin bok av Mats F trots att jag protesterade å det grövsta. Toys for girls. Emilie gillar den mycket, den är som en tegelsten med massor med mode, bling bling och design av alla de slag.

Brottsförebyggande rådet hade möte idag. Det visar sig äntligen att Kronobergsmodellen varit gynnsam för antalet misshandelsfall med ungdomar tjugo år och neråt. Dessa har minskat i september och oktober. Var hemma en snabb sväng och sedan till partilokalen där vi mest pratade budgetfullmäktige och vem som ska säga vad och vad som ska sägas.

Hemma igen och har sippat lite sherry och ätit cookies. Känns bra.

Söndagstankar

Fann i min hårddisk en skrivning jag gjorde med inledningen: "Lördagen 25 feb-06 Erstaviken ligger strålande vit i skarp vintersol..." Nästan 2 A4 med en beskrivning av hur jag kände om det mesta. Härledde till det fruktansvärda "smärtans år" 2005 då jag till sist blev opererad för mitt diskbråck och där jag hoppades att 2006 skulle bli "det stora rensningarnas år".

Stycket om politiken då jag hade varit med i den sfären i fem år lät så här: "Det är både fantastiskt och skrämmande. Det är både rena strategier och spekulationer, korten på bordet och dolda agendor. Det är hårda fakta och människor, siffror och kalkyler men också känslor och flum. Det är stimulerande och tröttande. Det är tacksamt gensvar och hotfullhet. Det är tävlan och kamratskap, både mellan egna partivänner och andra partier och dess engagerade. Politik är en enorm mix av totalt motsägelsefulla ingredienser."

Jag skriver fortfarande under på allt detta. Men jag kan också säga att det känns som att ha sugits in i en kärleksrelation som man inte har någon kontroll över men som man absolut inte vill vara utan. Varken relationen eller själva upplevelsen känslomässigt - det är så otroligt roligt! Inklusive tårarna, smärtan och allt som är så fantastiskt njutningsfyllt och kul.

Igår började jag skriva på de olika inledningstexter som är nödvändiga att ha inför budgetfullmäktige. Det blev bara ett halvt A4 vad gäller socialnämnden än så länge. Idag gick det lättare med Folkpartiets gruppledarinledning. Väntar på synpunkter från KF-gruppen.

I fredags innan jag gick på företagarnas cocktailparty skrev jag en öppen inbjudan till alla riksdagsledamöter, partiledaren och partisekreteraren om att vara med på nästa års Prideparad. Hade bifogat ett foto på mig från årets parad som Seved hade tagit med sin mobiltelefon. Genast kom det ett svar från Seved att jag är hans hjältinna! Han gjorde mig så glad!

Cocktailpartyt hos företagarna har jag redan skrivit om på grund av små retfulla incidenter. Men jag glömde berätta om hur trevliga och fina hela styrelsen är och hur roligt vi alltid har det. Eftersom jag helst inte vill peka ut individer med namn (bara Mats Fält) när jag är lite kritisk så blev det "arabmannen". Men jag tycker att det låter ganska vanvördigt egentligen. Han och hans fru är otroligt rara och roliga och gör ett fantastiskt jobb.

Synd bara att jag är den jag är när det gäller toleransen inför dold rasism. Jag kommer inte att ändra mig på den punkten. I am who I am until I die.

Detta är en mycket grå och trist dag rent vädermässigt. Jag måste fixa en lay-out till vår tidning som vi hoppas få ut innan jul. Alltid saker som måste bli gjorda, yeah!

Friday at Rosendal and Företagarnas hus

Det finns en tro från min sida att jag ska kunna ha en enda dag ibland där jag inte arbetar alls. Men den tron kullkastas varje morgon då jag slår på datorn. Oftast gör jag det redan när jag går upp för att gå ut med hundarna och det brukar vara ganska tidigt. Sedan sitter jag vid datorn i flera timmar och besvarar mail och mailar till förvaltningen i olika frågor eller till allians- och/eller partivänner. Detta känns inte alls betungande utan jag gör det med glädje. Men det betyder att det alltid finns arbete på min agenda. Om jag som igår då säger till en tjänsteman som ringer mig för att få en påskrift för att en omplacering är på gång att "jag hade tänkt vara ledig idag" så är det ju i praktiken en lögn. Då har jag redan arbetat i flera timmar. Det låter som att jag lever ett slapparliv i tjänstemannens ögon. Men de som är inne i politiken vet ju att veckorna och månaderna rullar på med ganska mastiga scheman som kan börja från 08.00 på morgonen för att sluta så att man är hemma först 23.30. Då lämnade man alltså hemmet för att vara inne i stan på ett möte 08.00. Det kan vara otroligt långa dagar ibland. Många kvällsmöten och möten med "håltimmar" emellan (då man ju arbetar antingen hemma eller på tjänsterummet) är politikens vanligaste upplägg. Jag stormtrivs men jag kan ju inte gå några kurser med en viss veckodag uppbokad för det håller inte. Närvarofrekvensen skulle i ett gynnsamt scenario kanske uppnås till femtio procent.

Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.

Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.

Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.

Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.

Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.

Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?

Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.

Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.

Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.