Veckan som gick

En kär partivän har opererats och jag åkte hem till henne på måndagen med lite lunch och en hög damtidningar. Vi pratade om vad som pågår just nu i kommunpolitiken. Det är en del att tänka på inför valet. På kvällen skulle vi ha vårt vanliga måndagsmöte med dragning om Kultur- och fritids. Jag ville ägna tid åt tidningen eftersom Olles repetition var inställd och han för ovanlighetens skull kunde vara hemma och dona med det tekniska. Han är så otroligt duktig och snart var första sidan klar. Naturligtvis fick vi oväntat besök av döttrarna som kom förbi så vi startade arbetet vid datorn sent. Vid kvart i tolv var jag så trött att jag bad Olle att vi skulle sluta. Han log och sa att vi ju har påskhelgen på oss.

På tisdagen var det dags för nämndberedning, en ganska lång lista att beta av. Trygghetsboendet är på full gång och det kommer att bli väldigt bra. Efter beredningen åkta jag in till stan för att besöka tillförordnad partisekreterare tillsammans med partivän ur HBT-liberaler. Vi vill försöka äska pengar så att vi kan få till ett snyggt ekipage och ett tält detta år på prideveckan.

På onsdagen hade ett av våra landstingsråd mottagning på Graverska huset vid landstingshuset för att hon fyllt femtio. Det var mingel med snittar och trevligt. På torsdagen ägnade jag en del tid att röja upp hemma och förbereda inför vårt öppna hus som är en tradition som vi startade förra året eftersom skärtorsdag är en sådan tråkig dag. De som inte är bortresta verkar uppskatta detta. Vi hade en trevlig eftermiddag och afton med sill och potatis, umgänge och prat. Jag tänker ständigt på pappa som har det så jobbigt och smärtsamt. Jag känner mig så maktlös. Kom i säng vid halv två, då hade jag röjt upp efter alla gäster, fixat disken och ställ i ordning. Var tvärpigg, hade bara druckit ett glas vin utlagt på hela kvällen. Kunde inte somna trots att jag varit uppe sedan sex på morgonen.

Idag är det långfredag och trots att jag känner att jag har så mycket att ordna med så har jag inte gjort någonting, jag mår illa och är väldigt ledsen. Det börjar komma ifatt, allting. Jag har knappt gråtit alls och inte låtit några känslor ta överhanden, men nu verkar jag ha kommit till en gräns. Det är ett stadium i livet som så många före mig har gått igenom, det är bara att hålla ut. Fruktansvärt jobbigt ändå.