Kontemplativt läge

Det händer saker hela tiden. Jag har börjat twittra, men märker att jag bara orkar följa de senaste inläggen som finns på sidan när jag själv gör små inlägg. Förstår faktiskt inte hur folk hinner hålla på med att följa massor med människors göranden och låtanden hela tiden. Vi överöses av information konstant i dessa tider. I politiken är vi aktiva i att ta emot info om allt det vi gör i det dagliga värvet samtidigt som vi ska ta in vad individer på olika nivåer och i olika delar av samhällsstrukturen gör samtidigt som vi, kanske som jag, har två morgontidningar och försöker följa resten av media.

Hur det över huvudtaget fungerar är mig övermäktigt att förstå. Faktiskt har jag länge haft en teori att den mänskliga hjärnan inte är skapad för ett sådant informationsflöde. Den basala informationen som människor för hundra år sedan behövde ta in var för det mesta hur vädret var, hur solen stod och hur man skulle klara att få in mat för dagen och hålla sig varma och överleva. Man frågar sig ofta nuförtiden varför barn och ungdomar i västvärlden mår så dåligt psykiskt. De har ju allt. Jag tror att informationsflödet är en del av boven. Och att ha allt betyder inte att man känner hopp och tro inför framtiden.

Det är möjligt att behovet att behöva kämpa lite för att överleva ligger så basalt nedärvt att när det behovet tas bort så tappar man livsgnistan och måste skapa något att kämpa för. Och vad skulle det vara? Vad finns kvar att skapa ett driv i ens liv? Det är då man söker sig till extrema ageranden och tillhörighet i grupper som man kanske aldrig skulle söka sig till annars. Kanske skapar det också ännu större behov av att döva sig med droger, alkohol eller riskfyllda beteenden. För vad spelar någonting någon roll längre?

Jag har inget svar på varför det ser ut som det gör. Men trenden i dag är ju att skala av, försöka att begränsa antalet ägodelar och att vända sig mer till personliga relationer, familjen och andlighet. Ett arbete betyder tydligen inte så mycket. Huvudsaken är att man har en utkomst. Jag tror att det är få ungdomar idag som ser sig som arbetstagare på en och samma arbetsplats i trettio år, något som har varit ganska vanligt i generationer före. Jag vill med detta försöka förmedla att det inte bara är positivt att alla vet allt som händer varje sekund i alla delar av vår värld. Ständigt uppkopplade, alltid vetande om vad som nyss hänt med alla och envar, verkar inte leda till lyckligare människor, även om nyfikenhet är en av mänsklighetens största drivkrafter. Att känna att man lever och finns i ett sammanhang är också en tydlig mänsklig drivkraft. Vilket behov fyller en maskin, en dator, när man känner sig ensam eller inte vet hur man ska interagera på riktigt med andra människor?

Har hamnat i ett kontemplativt läge. Med döden så nära blir livsfrågor viktiga. Vad är viktigt i livet? För mig har det alltid varit mänskliga relationer som har varit centrala. Jag lider när det inte fungerar. I vilka situationer jag än hamnar så är människor viktigare än vare sig karriär eller prestige. Har aldrig varit en målmedveten person. Det som händer har aldrig känts som att jag medvetet styrt, någonsin. Jag har aldrig haft någon livsplan. Just nu känns det som att det faktiskt inte gör någonting. Förr brukade jag avundas alla omkring mig som jagade efter vissa speciella företeelser. Samtidigt blir det klichéartat: Det finns onekligen frågor som alltid drivit mig. Det finns onekligen saker som jag bara inte kan acceptera.

Påskafton åkte jag och hälsade på far. På kvällen hade vi en underbar påskmiddag hos Olles syster och min svåger. Emilie var dessvärre sjuk och hemma med penicillin. Alla ungdomarna åkte iväg till stan när vi ätit oss proppmätta och kollat fyrverkeri. Söndagen och måndagen var det en massa olika förehavanden, bland annat arbete med tidningen men ännu blev den inte klar.

På tisdagen träffade jag en tjej på lunch som jag hade kontakt med för tre år sedan när jag försökte lobba för Björklund om vindkraft. Det var väldigt trevligt att träffa henne igen, hon arbetar i vindkraftsbranschen. Hann inte med kommunalpolitiska rådet. Sedan var det alliansträff för socialnämndsgruppen, vi var bara fyra denna gång och vi pratade mest om torsdagen KF då motionen om äldrevården med dess tio punkter stod på ärendelistan. På kvällen satt Olle och jag uppe till 02.00 på natten och jobbade med tidningen. han är så tekniskt duktig när det gäller programvaror så han lär sig väldigt snabbt nya program. Äntligen blev den nästan klar. Fotografierna gick inte in på rätt sätt men då var vi dödströtta.

På onsdagen hade vi en träff om trygghetsboendet och teknik som kan användas för att underlätta för de äldre. Sedan hade jag och Mats lunchträff som var mycket trevlig där vi pratade igenom kommunstyrelseberedningens ärenden och KF och lite annat blandat. Åkte till pappa på Ersta en stund och sedan till riksdagen. Barbro Westerholm tog emot mig och kvällens gäst. Det blev ett fantastiskt möte om transexualism och deras förhållanden i vården och samhället. Det utmynnade i att vi ska lägga en motion eller flera till landsmötet.

På torsdagen åkte jag och Seved för att träffa Erik, partisekreteraren. Vi åt lunch på riksdagsrestaurangen. Där myllrade det med folk som jag hälsade på, det var väldigt roligt. Vi lobbade för mer pengar till Pride så att vi kan se lite välordnade ut i tältet under prideveckan och paraden. Erik var helschysst. Jag var mycket glad när jag åkte tillbaka mot Tyresö. På kvällen var det kommunfullmäktige med många olika årsredovisningar. Tio i tio på kvällen (det är meningen att vi ska sluta 22.00) kom motionen om äldreomsorgen upp. Vi höll på till 22.30.

På fredagen skulle jag in för att skriva på ett beslut i kommunhuset. Sedan åkte jag till pappa och var där i tre timmar. Jag var helt slut efter det.

En castingfirma ville gärna at tjag skulle komma in till stan på lördagen för att prova till en reklamfilm på TV4. När manuset kom per mail och jag förstod att det var meningen att jag skulle stå i en provhytt endast iklädd trosor och BH avböjde jag. Det finns gränser även för mig, åtminstone som kommunalråd. Annars har jag inte några hämningar att apa mig. Men jag är inte exhibitionist! Det kan man inte anklaga mig för rent fysiskt.

Däremot verkar jag inte ha någon privat zon känslomässigt, nästan. När jag analyserar det så har jag inget att dölja och kan faktiskt prata med vem som helst om vad som helst, även saker som andra aldrig skulle drömma om att yppa för människor de inte står väldigt nära. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte blyg på det sättet. Fysiskt är det värre. Men är man i min ålder så kanske det inte är så konstigt. Förra sommaren ville SVT ha mig att ligga på en badstrand i baddräkt och spela mamma till ett barn som kom med flaskpost i en ingress/inledning till allsång på Skansen. Nehej, sa jag. "Vi visar inte ditt ansikte" sade de då. Jag tackade ändå nej. JAG skulle ju veta att det var jag, uuuusch!

Olle åkte med några polare till Gräskö igår för att fiska och ha det gott med god mat och dryck. Det behöver han verkligen. Själv har jag haft en lugn lördag. Strandstädning på villägarföreningens områden, räfsande och hopsamlande av vass och tång i högar, korvgrillning med grannarna, mycket trevligt men svinkallt. Staffan hjälpte mig på med sommardäcken, han är en gullhöna! En dag som varit skön och avslappnande. Kontemplativt läge, som sagt.