Att vänta in döden

På söndagen skulle jag ägna hela min tid till den tidning som är så försenad. Hade precis öppnat InDesign och plockat fram tidningssidorna på skärmen när en man ringer från min mosters gruppboende. "Din moster har haft två andningsuppehåll, ni borde nog komma". Jag ringde Karin och vi åkte till gruppboendet vid Roslagstull. Min moster låg utmärglad i sin säng och andades som om hon sprang ett maratonlopp. Hon var inte kontaktbar. Vi smekte hennes hår och höll hennes händer. På väggen hängde ett fotografi på moster när hon var arton år. Hon såg ut som en filmstjärna på fotot. Jag började tänka tillbaka på vår uppväxt och vad Anna-Brita betytt för mig och min syster.

Om mamma, som var äldre, var konservativ och klädde sig därefter, så var vår moster stilsäker och alltid inne. Hon hade ett öga för inredning och hon älskade konst. Hon var rolig och gillade att ha fest. Hon var generös och gav oss alltid saker. Hon tog oss på vår livs första charterresa, till Malta. Hon var singel och hade inga egna barn och månade alltid om oss, ibland till excess. Hon var som en extramamma. Tjusig, lite glamorös.

Tills sjukdomen började göra sig märkbar. Hon kom inte till möten, hon svarade inte i telefon när folk oroligt undrade var hon var för att hon inte dykt upp till exempel till den planerade Ålandsresan eller annat. Jag undrar så över hur hon kände. Hur rädd måste hon inte ha känt sig när hon började inse att hon inte kunde hitta i sin egen stad längre? Att hon inte mindes att hon skulle träffa folk? En grym sjukdom.

Nu höll vi hennes händer och talade med henne, pussade hennes kinder och sa: släpp taget, lilla Anna. Hon kämpade och kämpade och kämpade. Till sist slutade hon att andas. Vi hade tur, sade de på hennes boende. Det är väldigt svårt att pricka in närvaro vid själva dödsögonblicket. Vi var med moster i sju timmar och hon behövde inte dö ensam. Min lättnad å hennes vägnar blandas med en oerhörd sorg över hur grymt livet är. Min tacksamhet över att jag fick vara med när min moster dog blandas med en känsla av att jag inte vill dö på det sättet.

Tomhet.