Min älskade svärmor Barbro

Min lilla älskade svärmor har gått bort. Hon fick en stroke 1997 och blev halvsidesförlamad. Min svärfar Gunnar har sedan dess, med stöd av hemstjänsten, skött om henne dag och natt. Hon blev åttiotre år gammal.

När jag träffade Olles föräldrar hösten 1983 så slogs jag av hur fantastiska de var och så roliga att umgås med. Jag kände genast att jag hade velat ha precis sådana föräldrar! Mina egna föräldrar gav jag inte mycket för vid den tiden, det var orättvisa jämförelser jag gjorde då, och med tiden blev min bild av dessa båda par förstås mer balanserad.

Barbro var en mycket skärpt och rolig person och jag har skrattat mycket med henne. Hon fick mig att känna mig välkommen och som en dotter i familjen Karlström. Så många somrar vi tillbringat ute på Olles föräldrars sommarställe på Tyresöhalvön när barnen var små. Så många högtider och middagar vi fått tillsammans.

När det hade brunnit i vårt hus den svinkalla vintern januari 1987, när jag var höggravid med Emilie, fick vi bo med svärföräldrarna i deras lägenhet på Frejgatan inne i stan. Vårt hus gick inte att bo i på evigheter så jag hann föda Emilie och med lilla Sofia 1,5 och en nyfödd fick vi ta över Barbro och Gunnars sovrum och häckade där med blöjbyten och allt som hör till småbarnsföräldrars liv. Olles föräldrar tog emot oss utan några klagomål och med generositet och självklarhet.

Jag är så ledsen över att Barbro är borta.