Så trött!

För en dryg vecka sedan fick jag äran att representera folkpartiet på en talmansmiddag på Villa Bonnier. Sverige hade besök av Australiens talman och ett antal parlamentariker och senatorer. Det var första gången för mig att se detta fina hus uppfört av Åke Bonnier d.ä och hans hustru 1927. Huset är otroligt vackert, ett museum, med fantastisk inredning och konst. Matsalen där vi åt middagen hade alla väggar bemålade av Isaac Grünewald i blå toner och vår talman inledde måltiden med att berätta att en kvadratmeter av denne konstnär betingar ett pris på tvåhundrafemtiotusen dollar på aktion.

Han berättade också den sorgliga berättelsen om sonen i huset som på grund av ständigt frånvarande jet-set föräldrar fick sin uppfostran av kocken, chauffören och övrig personal i villan och att han aldrig fick ta hem kompisar på grund av den dyrbara inredningen. Denna mörka barndom ledde till att när gossen sedermera ärvde huset lät han skänka det till riksdagens talman och regeringen för representationssyften.

Jag fick en äldre aussie, liberal, vid bordet, han var väldigt trevlig och jag pumpade honom på hur han såg på sitt land och hur han arbetade. Han hade en nationalistisk syn på invandringen och ansåg att det fanns alltför många invandrare som bara kostade pengar. Jag blev lite uppbragt inombords men visade inte det. När jag nystade lite mer i denna hans attityd och ställde frågan om alla de arbetsuppgifter som invandrare utför och hur det skulle se ut i det australiensiska samhället om de inte utförde dessa mindre åtråvärda sysslor så blev han svarslös och skruvade på sig lite.

Han verkade gilla mig och vi pratade och skrattade mycket. Hans valdistrikt sträcker sig tvåhundrafemtio mil och har tre olika klimatzoner! Han tar sig oftast med plan till sina väljare.

Förrförra helgen var det så dags för förbundsårsmötet för Folkpartiet Stockholms länsförbund. Det tyngsta med årsmötet denna gång var att vi tackade av Maria Wallhager efter åtta år som förbundsordförande. Hon har verkligen lyft folkpartiet i denna region. Jag kände mig tung i hjärtat. Men hennes efterträdare är Erik Ullenhag och honom gillar jag skarpt, det ska nog bli bra! Resten av dagen på Bonniercentret ägnades åt det som nu blivit tradition, nämligen Stockholmskonferensen, där alla medlemmar som vill kan mingla, lyssna på partiledaren och andra ministrar samt gå på seminarier. Det blev en bra dag.

Under föregående vecka hade vi första Pridegruppen inför Prideveckan. Det är den grupp som utses av HBT-liberalers styrelse att ratta Prideparaden, seminarierna i Pridehouse och arbetet i Pridepark. Om jag räknat rätt så blir det sjätte året som jag är involverad i detta roliga arbete.

Partigruppen var kort för att sedan övergå i alliansgruppsmöte med Anders Borg som föredrog Vårpropositionen. Inga nyheter: ”Vi ska ha en sund ekonomi när dåliga tider åter slår till”. Jag är dock glad att en slant till tidigareläggning av införande av digitaliseringen av biografer kom till. Jag började tjata redan i oktober om vikten av detta och inte tror jag att det berodde bara på mig, men kanske en smula i alla fall. Dessvärre lyckades jag inte lika bra med scenkonstnärernas pensionsavtal, det verkar råda någon slags förlamning av den frågan som jag inte begriper.

En stor grupp nya medlemmar kom sedan på besök på riksdagen där jag berättade om mitt nya uppdrag i cirka en- och en halv timme, sedan visade jag runt i gamla riksdagen och nya plenum. Det kom flera intressanta frågor och alla verkade uppskatta besöket. Jonas Engström, kanslichef på Stadshuset var också med, det var kul. Vi arbetade så bra ihop inför valet då han var ombud och kampanjledare för bland annat Tyresö kommun. Sedan var han också fantastiskt väl behjälplig inför och under Pride 2010.

I veckan skulle kulturutskottet till Operan på studiebesök – trodde jag! När jag kom till Operans biljettkassa visste ingen någonting. Jag gick ut för att ringa min partivän vice ordförande Christer Nylander när moderaternas gruppledare hastigt kom gående. ”Vi ska till Dramaten.” Jag är så utmattad att jag blir alldeles disträ. Det är inte klokt. Vi fick en mycket bra dragning av Marie-Louise Ekman och hennes personal och sedan middag, därefter föreställning. Jag hade valt Romeo och Julia, eftersom jag hade sett Idlaflickorna med Sif Ruud för länge sedan. Som ni förstår så visste jag vid något skede i detta att det var till Dramaten vi skulle. Men just denna onsdag, denna eftermiddag, så var det som bortblåst. Hjärnans vindlingar förstår jag mig inte alltid på... Romeo och Julia var otroligt bra!

På torsdagen hade vi ett lunchseminarium om radions framtid på folkpartiets kansli. Det var väldigt välbesökt och blev mycket lyckat. Intressant att höra branschfolk från både den kommersiella- och publicservicesfären komma med synpunkter.

På kvällen var det kommunfullmäktige i Tyresö och de taxeförändringar som är tänkta fick återigen (de var återremitterade från förra fullmäktigesammanträdet) oppositionen att ta i med de mest högljudda attacker och med ordval som är ur proportion. Om man skulle samla alla taxehöjningar som görs kontinuerligt i socialdemokratiskt styrda kommuner runt om i landet och läsa upp dem för oppositionen så skulle antagligen inte ens dessa fakta täppa till trutarna på dem. De verkar nästan komma in i ett onåbart tillstånd där inga argument biter och förmodligen är det så en opposition ska vara. Det är bara det att jag inte ännu efter snart elva år i politiken riktigt kan vänja mig vid det.

I Libyen används klusterbomber på den egna befolkningen. Jag kom i diskussion med en lobbyist på Almedalsveckan 2006 och hon gillade inte alls att jag inte gillade att hon försvarade svensk försäljning av dessa vidriga vapen. (Om det nu kan mätas huruvida vapen är mer eller mindre vidriga, men man skulle kunna fundera på om ett vapen är etiskt eller fair play. Ungefär som att jag inte tycker om slagsmål men om det ska slåss så ska inte tre stycken hålla i den fjärde så att den inte har en chans… Går det att förstå min tankegång???)

På mycket kort varsel åkte jag, Nina Lundström och Gunnar Andrén från riksdagen, samt Peter Olevik Dunder och Anita Mikkos från kommunpolitiken till Helsingfors för att vara med i slutspurten på valkampanjandet där. Vi stod vid Svenska Folkpartiets valstuga mitt i Helsingfors och delade ut material och pratade med förbipasserande. Flera som jag ville ge till var skeptiska och frågade vilka som var avsändare och när jag sa Svenska Folkpartiet så svarade de: Nå, men då kan jag ta det!
Minister Thors stod med och vi hade en säkerhetsvakt som kollade läget, det kändes tryggt. Tyvärr var samtalsämnet mest Sannfinländarna och de var också det stora orosämnet. Nu när vi vet valresultatet så känns det förödande. Inget land står förskonat mot dessa populistiska, främlingsfientliga vindar som drar över alla kontinenter. Min magkänsla säger mig att det inte bådar gott, det kan bara bli värre innan (om) det ska bli bättre. Varje parti som kommer in i en riksdag eller ett parlament får en salongsfähighet som är hopplös för oss som försöker visa deras rätta ansikten.

Mina partivänner Peter Kjällkvist och Haralampos Karatzas och några till har skrivit i SvD idag om hur förolämpade de känner sig av hur man beter sig på grekiskt håll inför det faktum att en svensk ung kvinna blivit våldtagen och ger sig för att anmäla den hemska händelsen. Det hedrar dem verkligen!

Tyresö damlag i fotboll slog Örebro med 2-1. Bravo!

Efter det att en pub kastat ut två kyssande män så blev det en stor demonstration i England. Därefter startades en Facebook- grupp med en bild från serien Eastenders med tillika två kyssande män. Den släcktes ut av FB. Jag tycker att FB är censurerande och kränker yttrandefriheten. Det ger mig obehagliga känslor om behovet av bojkottsupprop och annat. Hur påverka en inskränkt organisation från ett inskränkt land? Hart när omöjligt, min röst vore en droppe i havet. NEJ! Så kan jag inte tänka som alltid menat att en droppe urholkar stenen. Ska fundera ut hur man kan göra.

För övrigt är jag så himla trött, det må vara på grund av sommartidsförändringen, pollen, mycket att göra, många känslosamheter. En helt vanlig vår. Och egentligen inte alls.