fredag 11 februari 2011

Ålar, finska folkpartister och små marginaler

Min partivän Christer Nylander är från Skåne och ordnade ett seminarium om ålens framtid. Ålen är rödlistad. Människor med olika intressen i att ålens fortsatta existens säkras fanns representerade och det blev en synnerligen intressant diskussion. Ålens fortplantningsprocess är till viss del höljd i dunkel, men Sargassohavet är av central betydelse, tycks det.

Ålarna vandrar upp i våra olika vattensystem och under färden råkar de ut för olika missöden. Det största hotet verkar vara kraftbolagens turbiner som ålarna sugs in i och förolyckas. Det finns tydligen olika sätt att förminska den risken kraftigt, bland annat med skydd för turbinerna som visst dessutom ökar turbinernas kapacitet, vinna-vinna helt enkelt. Men det krävs investeringsvilja från kraftbolagen av ganska försumbara pengar. Länsstyrelserna agerar inte samstämmigt och de är ganska tandlösa.

Märkligt land att leva i (glöm inte att jag ÄLSKAR Sverige) där man har en utrotningshotad djurart och det man mest tänker på är näringen som lever av den djurarten snarare än att åtgärda drasiskt.

OK. Många länder har fiskare som lever på ålafiske och den utkomsten som blir i förlängningen. I Sverige är det turism med hotellnätter och besök på flera ställen i regionen, handel och allt därtill som blir konsekvensen av att man kan servera ål och hålla ålagillen. Det skulle alltså bli tusentals människor som skulle märka av om man förbjöd fiske av ål helt. Så gör man bara inte i detta land.

Det är som med vapenindustrin och vapenexporten, den sysselsätter hundratusentals människor. Finns inte en moralkaka i världen som skulle smaka så viktigt och intressant att det skulle beslutas om en minskning av den näringen.

Det vi kom fram till efter olika inlägg från bland annat experterna på fiskeristyrelsen och de andra MÄNNEN som var med var att man borde börja arbeta med länsstyrelserna som i sin tur kan sätta press på kraftbolagen, förutom att kraftbolagen kan få goodwill gentemot konsumenterna om de exempelvis skulle marknadsföra sin el med: "El producerad utan att ålar dör" eller något annat klatschigt. Slutligen utan att tänka mig för så brast jag ut i den enda nubbevisan jag kan minnas texten på: "Det var en gång en flicka som red uppå en åååååål - SKÅÅÅÅÅÅL!" Det väckte viss munterhet. Anna, vet du inte vad behärskning är???

Har nu två torsdagar i rad varit med på frågestunderna. Förra torsdagen ställde jag en fråga om vitboken om romernas situation under nittonhundratalet till Erik Ullenhag och denna vecka om hur IT-ministern Anna-Karin Hatt ser på samordning av myndigheter och företag när Sverige är under attack och krisen redan är ett faktum. IT-ministern svarade något undanglidande och inte tillfredsställande så jag får fortsätta mala på. Jag ville egentligen ställa frågor inom samma område till försvarsministern och utrikesministern som också var närvarande. Men en frågeställare får tydligen bara ställa en fråga (damn!!!)så jag få ta det en gång i veckan tills jag ställt frågor och fått svar som är tillfyllest.

Andelsägarföreningen var på middag på det nya stället på Vasagatan, i det märkliga nybyggda metallpinnehuset där posten låg förut. Det var otroligt god mat och väldigt mysig inredning. Styrelsen har denna middag en gång varje år och tar med sina respektive, detta var en försenad julmiddag. Alla är så rara och trevliga, det är kul att träffa "grannarna", de människor som bor i vårt närområde. En slags social trygghet att veta vilka alla är där man bor. Det har förstås urholkats mer och mer under åren jag har bott på Violstigen, många flyttar in och flyttar ut. Men det finns en kärna av människor som stadigt finns kvar. Det gillar jag.

Jag åt så att magen kändes fyrkantig. :-)

På lördagen kom etthundra finska folkpartister på besök hos oss på Folkpartiet. Det var väldigt trevligt. Jag tog emot på Riksdagen vid ingången till Mynttorget där deras bussar kom från färjan, de vällde ut i oändliga rader, jag började med att hålla upp dörren och ta i hand och välkomna var och en. Det tog en stund för alla att ta sig in, Per Hammar lämnade ut besökskort till alla. Därefter så delades gruppen in på två mindre grupper och så fick de två olika dragningar. Jag var med i klubbrummet och berättade om vad valutvärderingsgruppen kommit fram till på riksnivå, Per berättade om länets utvärdering. Vi svarade på frågor och det var en allmänt mycket trevlig stämning. Sedan visade jag gänget ut i olika omgångar, jag var som en riktig mässvärdinna. Om en tid så är det val i Finland och vi ska försöka vara med och hjälpa till.

Jag har träffat några personer som vill hjälpa mig att driva på arbetet med en ny försvarsgren, i min motions anda om ett vapenslag för e-krig eller info-krig eller cyber-krig (namnet är inte så viktigt utan vad man lägger in i det).

På partigruppen dryftades mest hur vi ska förhålla oss till utredningen om gårdsförsäljning av vin. Den pensionerade juristen som presenterade utredningen var något långrandig (det låter kanske otacksamt men vi hade tidsbrist och hon malde på i fyrtio minuter vad hon kunde fått sagt på en kvart) så Gabriel Romanus fick bara åtta minuter innan mötet var slut.

Kunde man då inte gjort ett undantag för en gångs skull och dragit ut på tiden? Det undrar förstås någon?

Tack och lov att vi INTE gör det! Om det är något jag uppskattar med politik på den här nivån är att det inte finns utrymme för dilly-dallying! Har man sagt en sluttid så är det det som gäller! Man slösar inte på människors tid, man respekterar att människor bokar upp sig på många olika möten och alltid är på väg någon annanstans eller har annat att göra. Om vi kunde arbeta mer så på lokal nivå så skulle det bli stuns och dynamik i tiden som folk lägger in i arbetet med politik och kanske skulle även unga personer kunna vilja bli mer aktiva.

Att man håller tider gör också att det finns en stor disciplin inom gruppen att vara kortfattad och ta med det absolut viktigaste. Alla som drar över tiden vet att konsekvensen blir att partivännerna som var på tur inte får komma till tals förrän om en vecka.

HBT-liberaler hade ett intressant seminarium med en kvinna som skrivit en avhandling om vithetsnormen och hur den påverkar oss på ett genomgripande sätt, vart än i världen vi vänder oss. Vi gjorde diskussionsövningar med lappar med påståenden. Några minuter och sedan bytte man person som man diskuterade med. Detta gjorde vi i två timmar och det var en aha-upplevelse för mig. Inte en enorm sådan, har man levt ett tag är det inte mycket som kan överraska, jag tycker att jag har kommit fram till de flesta sanningar jag behöver för att kunna se mig själv i spegeln. Men några saker blev mer definierade. Det var väldigt bra!

Jag ska sitta med i talmannens jämställdhetsgrupp. Vi hade frukostmöte som var så trevligt där vi fick veta hur man arbetat föregående mandatperioder och vad man tänker sig under denna. Vi satt i Per Westerbergs arbetsrum vid ett ovalt bord dukat med otroligt vackert gråvitt porslin med små blå kronor på. Per sade att det inte tillverkades längre så porslinet var inne på sin sista vers eftersom det naturligtvis går sönder pjäser sakta men säkert, och dessa kan inte ersättas.

Talmannens tjänstemän hade förslag på olika teman för de möten som ska hållas under denna vår och höst och även i Almedalen. Det ska bli spännande att få vara med i denna grupp.

Voteringen på onsdagen denna vecka inleddes med en röstning om småviltsjakt där alliansen lagt en gemensam reservation vilket betydde att vi för en gångs skull tryckte på våra nej-knappar. När omröstningen var klar och siffrorna kom upp på tavlan stod det Ja: 156 Nej: 157 Det spred sig en djup aaaah-suck i hela plenum och sedan applåderade vi som fått vår vilja igenom. Besökarna vid detta tillfälle fick verkligen bevittna något mycket ovanligt! Så små marginaler är det nog ytterst sällan. (Edit: Glömde nämna att en av orsakerna var att William Petzäll är borta på grund av sin bläcka förra helgen. Undrar om om även hans överkonsumtion av sprit beror på massinvandringen?)

Olle har flyttat till en lägenhet i Tyresö centrum. Jag ska försöka klara att ha kvar huset själv. Har känt en djup sorg en längre tid (längre än jag förmår erkänna, det handlar inte om veckor eller månader, utan år) men det som bär upp mig är att jag verkligen tror att det kommer bli mycket bättre för oss båda i sluttampen.

Idag kommer dock hela familjen samlas här på Violstigen för en gemensam middag, vi måste passa på medan Sofia är på besök, hon åker tillbaka till Umeå på söndag.

Eftersom alla bussar är inställda idag och det är totalt snökaos så måste vi nog hämta Emilie och Sara inne i stan. Sofia påpekade att hon kanske inte kan/får åka hem på söndag: Vem vet hur länge detta håller på? Ska klä på mig och skotta fram dörren! :-)

Inga kommentarer: