Ödmjuka ministrar från Kenya

I torsdags hade riksdagen besök från Kenya, ett antal ledamöter, en vice talman och några ministrar. Vi träffades i talmannens konferensrum, jag, en kvinna från centerpartiet och en av våra kvinnliga vice talmän från socialdemokraterna. Alla presenterade sig och det var intressant att notera hur de kenyanska kvinnorna (som ingår i ett svenskt utbyte om kvinnligt ledarskap) presenterade sig som ledamöter i parlamentet men inte att de var ministrar (om de var det) eller som någon, professor. Istället fick den som satt efter i tur säga till om detta. ödmjukheten finns kvar starkare i deras system, tack och lov hade det inte hänt om det hade varit en svensk grupp av kvinnliga politiker där ministrar ingick.

På fredagen samlades kommunerna i hela länets gruppledare i kommunfullmäktiegrupperna för folkpartiet på riksdagen. Jag var och tog emot och hälsade välkomna. På söndagen tog Olle ut sin kusin och ryckte strömming som vi sedan tillagade så pinfärska så att de krökte sig när jag stekte dem. Det var mycket gott, som alltid.

På måndagen fick jag komma och hälsa på till Folkpartiet i Haninge kommunföreningsstyrelse och berätta om arbetet på riksdagen. Det var väldigt roligt och det var en mycket intresserad grupp folkpartister som ställde frågor och kom med synpunkter.

På tisdagen hade den tvärpolitiska gruppen för Vitryssland sitt första möte denna mandatperiod efter att det varit årsmöte. Vi enades om att försöka få hit svenske ambassadören från Minsk om några veckor för ett frukostseminarium. Situationen i Belarus är prekär, ekonomin i landet usel. Sanktioner från EU är att vänta. Frågan är varthän sådana sanktioner leder. Det finns en lista på vitryssar som inte får resa in i EU, bland andra vitryska valnämndens ordförande som tydligen inte är en särskilt trevlig person. Listan har blivit längre med tiden, från att först bara inbegripit Lukashenko och hans närmaste medarbetare till fler andra i demokratisammanhang nyckelpersoner. Min alliansvän i moderaterna har nu blivit stoppad två gånger från att resa in i Belarus på bara några månaders tid så det är uppenbart att det även existerar en Vitrysk lista på "busar" från EU-länder också.

Andrew Mitchell, brittiske ambassadören i Sverige, hade farvälparty i tisdags och öppet hus. Han ska börja arbeta med London OS. Han är en mycket älskvärd och charmerande diplomat och jag önskar honom lycka till. Det är ett nöje att lyssna på honom och han har alla de bästa kvaliteter som en engelsk diplomat kan ha när det är som absolut bäst. Mina landsmän kan verkligen vara mycket socialt intelligenta när allt stämmer. Diplomati är en stor nypa smidighet och lyhördhet förutom förmågan att läsa politiska situationer i allmänhet.

Jag kom till ambassaden två timmar efter det att man startat open house eftersom vår partigrupp också startade 16.00. Vid det laget hade alltså ambassadören och hans fru stått vid ingången i två timmar och hälsat välkomna. Andrew själv var lika vänlig som vanligt och såg inte nämvärt sliten ut. Men hans fru såg lite mer sammanbiten ut. Jag kunde riktigt se hur hon önskade att den sista timmen skulle flyga så att hon kunde få göra något annat. Man gick fram på en röd matta till paret, jag sa mina fraser om vilken fantastisk ambassadör jag tycker att han är och önskade dem lycka till. Sedan gick jag in till eventet där det kryllade av höga potentater, bland annat Carl Bildt som jag log emot (i en naiv förhoppning om att han skulle känna igen mig från plenum) men han rynkade nästan pannan mot mig, stackarn, han trodde kanske att jag skulle vilja prata med honom...

Inga andra partivänner var där som jag kunde se, inga riksdagsledamöter heller. Det serverades en av mina älsklingsdrycker, Pimm's, som jag ju inte drack eftersom jag körde bil, och små snittar. Jag tog en snitt som inte var så god, dessvärre, och tryckte in den hel i munnen. Drack några klunkar alkoholfritt som jag inte kunde identifiera, lemonad kanske?

Gick två varv och märkte att en annan person också var lite vilsen, en ensam ung kvinna i fin grön klänning. Jag gick fram till henne och presenterade mig och frågade om hon inte heller kände någon. Hon svarade på bruten engelska att hon inte gjorde det. Jag småpratade artigt med henne och fick veta att hon arbetade på Makedoniska ambassaden och bara varit i Sverige i tre månader. Det slutade med att jag fick hennes visitkort eftersom jag förstås lämnat väska och allt i bilen, så att hon skulle kunna få komma på besök på riksdagen om hon ville. Det verkade göra henne glad. Smet ut efter bara femton minuter och hoppades att ambassadörsparet inte såg det, de var involverade i samtal med någon nykommen gäst. Jag kände mig som en proffsminglare trots allt. Alla möten som resulterar i utbyte av visitkort är lyckade!

På onsdagen hade vi frukostseminarium om Hedershus i Stockholm där bland andra Per Unckel var med. Detta gjordes genom Talmannens referensgrupp för jämställdhet som jag är med i samt Riksdagens grupp mot hedersrelaterat förtryck och våld där jag också är med plus riksdagens mansnätverk (där jag inte är med).

Voteringen på eftermiddagen där alliansen hade reservationer på två punkter i arbetsmarknadsutskottet betänkande om arbetslöshetsförsäkringen slutade med förlust med mycket små marginaler. Inte bra alls. För övrigt en ovanligt lång votering.

Nu är det helg, Sara ska komma hit och vara med mig och sedan ta hand om hundarna när jag åker till Dalarna för att vara med på ett panelsamtal om kulturskolan.

Emilie kommer hem från Italien på lördag. Sofia kommer snart hit för sommaruppehåll. Allt rullar på.