Nu börjar semestern!

Veckan slutade med utskott. På kvällen kom ett gäng underbara människor på middag. Jag hade hissat Folkpartiets flagga till deras ära. Hade tänkt ta ner den sedan, men vid diskussion med goda vänner som också är grannar så tyckte vi att den borde hänga kvar tills valet är över. Fick dock dubier när äldsta dottern Sofia sa att hon får obehagskänslor av den, vad det nu står för...(Nyss sa hon att det känns lite som en sekt. OK. Det ÄR lite så. Man tror verkligen på sin ideologi och att den är bra för alla)

Vi hade en härlig kväll, första riktiga sommarkvällen för min del. Resten av familj och vänner häckade ju på altanen under midsommarhelgen när jag var i Savigny. Jag tycker att det är så fantastiskt att umgås med begåvade och insatta människor och det är så roligt vilka diskussioner det blir. Olle hade gravat egen infångade havsöring som blev mycket god. Vi åt hans anka och sedan lite olika märkliga ostar från Arnos Livs delikatessavdelning. Jag mådde så bra och fick slappna av och känna på att få vara ledig, äntligen!

Igår klippte jag mer midjehögt gräs för att stvja fästingarna. Trimmern Olle införskaffat är urhäftig, jag känner mig riktigt macho när jag drar igång den, det är ett jäkla drag och inga sladdar som jag trasslar in mig i.

På kvällen var vi hos vår vän och granne som efter alla år ska flytta längre ut på halvön. Han lämnar sitt egenhändigt byggda fina hus där hans barn vuxit upp. Han och hans fru och vi har umgåtts så mycket, vi är så nära vänner och det skär i hjärtat att de nu är skilda sedan flera år och vår vän inte ska bo kvar. En era går ur tiden. Många gemensamma minnen har vi. Det här området var fantastiskt. Vi flyttade ut 1984 när bara vi var permanentboende och resten omkring oss hade sina hus som sommarställen. De frågade oss alltid ängsligt de första åren hur vintern hade gått. Vi levde i mörkret härute och de kunde inte förstå hur det kunde fungera. Med tiden märkte man en viss avund i deras röster. Vi bodde ju året om i deras semesterparadis. Jag förstår dem.

Jag har följt Erstavikens alla kynnen i tjugosex år. Det är som att följa sin älskades ansiktes alla humörsvängningar från morgon till kväll. Att läsa färgen på vattnet, vågornas olika riktningar, skiftningarna på vattnet från spegelblankt till vattrat siden eller enorma vita gäss, färgen på himlen, dofta till mig förebådande regn, se solen gå upp och ner, diset, dimmorna. Till och med ett magnifikt norrsken en gång! Att följa när isen lägger sig och när den går upp. Jag har legat på mitt berg och sett Perseidernas meteorregn många gånger, magiska ögonblick. Att leva nära vatten känns som ett absolut måste. Men samtidigt är det kanske dags att gå vidare. Hur det skulle gå till och vart den vägen bär vet jag inte. Kanske bara ett litet frö som börjat gro som eventuellt aldrig få fäste.

Hur ska jag kunna leva utan mitt Erstaviken?

Ska nu packa för Almedalen. I år tar jag med mig min dator vilket jag inte har haft förut. Ska twittra, facbooka och blogga, i den mån tiden tillåter. Nu börjar semestern!