Böcker och bio

Har läst Harper Lee's "To kill a mockingbird" som kom ut 1960. Den utspelar sig i en liten stad i södra USA under 1935 och lite framåt. Berättad av en liten försigkommen flicka blir det en märklig vinkling av allt som händer omkring henne. Harper Lee skrev aldrig några fler böcker men hennes bok vann Pulitzerpriset och många gymnasieelever i Amerika får än idag läsa boken som bas för diskussion om rasism.

Min syster och jag letar ständigt efter nya deckarförfattare som vi sedan följer vid varje nyutkommen bok. Vi längtar och väntar och när det kommer nya av samma författare oftast med samma huvudperson på nya äventyr så blir vi så glada. Vi har väl ett tiotal som vi följt i några decennier och i den gruppen finns förstås sådana som kommit till under åren. Nu har syrran hittat en för mig ny erfarenhet: Deon Meyer. Han skriver om en poliskår i Kapstaden. Har nu börjat läsa "Tretton timmar". Förra sommaren läste jag nio böcker av Peter Robinson, kunde bara inte sluta.

Igår öste regnet ner så jag kände för att gå på bio. Det blev "Potiche" på min favoritbio Victoria. Bland flera fantastiska skådespelare så var Depardieu och Deneuve mycket bra och filmen var rolig. Behöver dock inte ses på bio. Varför tycker jag så? Jag hinner sällan gå på bio. Jag älskar film och kollar ofta film på DVD och på TV. I decennier har jag haft den åsikten att biograferna ger mig ytterligare dimensioner på filmer som verkligen är storslagna i teknik och ljud och effekter. Nu har ju 3D sin storhetstid så det är också orsak till bio-besök. Det dröjer dock inte länge förrän de flesta kan kolla 3D på hemmabion också. Filmer som inte har de där "storslagna" dimensionerna kan jag lika gärna se hemma. Därför säger jag att "Potiche" inte behöver ses på bio.

En kvinna i Filipstad (tror jag att det var) påstod att hennes man hade tagit sitt liv. Han var skjuten i ryggen...

En man utanför Sveg har vid flera tillfällen ringt ambulans och sagt sig ha hjärtproblem och sedan skuttat upp när man kommit till Sveg för att gå på Systembolaget och till tobaksbutiken...

Henrik sa häromdagen plötsligt: Titta på Soleil,(min Yorkshireterrier) ser du vem hon är lik? Jag tittade och såg inte. Ser du inte mustaschen? fortsatte han. Jag började skratta och kunde inte sluta. Tårarna rann. Varje gång jag tittade på henne så såg hon på mig med förebrående bruna ögon och stor hängande mustasch... Det blev ett sådant där skrattanfall som man oftast får i tonåren på ställen och vid tillfällen när det är fullständigt olämpligt och helt fel. Jag fick kramp av skratt och det tog inte slut. Det var väldigt roligt.

Ett stort hopp till en sak som är mycket allvarlig, rubriken i SvD igår: "Unga flickors bröst bränns i Kamerun". Där utsätts en kvinna av fem för våldtäkt eller försök till våldtäkt och genomsnittsåldern är femton år. Därför har fenomenet bröstbränning och "bröststrykning" uppkommit. Mammorna vill rädda sina döttrar från att utsättas för dessa övergrepp. De har kommit till slutsatsen att bröst i ung ålder ökar risken för våldtäkt. Därför försöker man stoppa brösten från att utvecklas genom att föra varma föremål över brösten. Eller så bränner och stympar man dem helt. Följden blir svåra smärtor, svårigheter eller oförmåga att amma, psykiska men. Fullständigt vidrigt med ett samhälle där så många män kan bete sig så och samhället inte verkar göra någonting utan kvinnorna fortsätter att vara utan värde.

Jag vill gråta.