onsdag 16 november 2011

Aktuell motion lagd både i år och förra

Motion 2011/12:So306 Upphandling av äldreomsorg

MER INFORMATION
Behandling av 2011/12:So306
MOT201112So306 (52 kbyte)

Motion till riksdagen

2011/12:So306

av Anna SteeleKarlström (FP)

Upphandling av äldreomsorg

--------------------------------------------------------------------------------

Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tvingande nationella föreskrifter för avtalsskrivning vid upphandling av äldreomsorg ska anges av Socialstyrelsen.

2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att etablera en funktion för kvalitetsutveckling inom Socialstyrelsen.


Motivering

I takt med att vi får fler och fler äldreboenden som drivs av privata aktörer bör nationella riktlinjer för upphandling och avtalsskrivning införas för att i första hand säkra en god och värdig vård, samt i andra hand för att tillse att de upphandlade tjänsterna uppnår en basal kvalitet. Om man inte inför det så kommer vi se en marknad som utnyttjar systemet på bekostnad av en god och värdig äldreomsorg.

Kvalitet inom alla former av vård och omsorg är ett område som diskuterats under lång tid, utan att vare sig globala eller nationella allmänt accepterade kvalitetsmått har etablerats, på det sätt som exempelvis tillverkande industrier har etablerade kvalitetsmått.

Det har inte hindrat att många goda initiativ tagits, och i ett globalt perspektiv finns det väl etablerade kvalitetssystem, forskningsinstitut, vetenskapliga tidskrifter samt utbildningar helt inriktade på kvalitet och/eller kvalitetsutveckling inom vården.

Inom Sverige samarbetar Socialstyrelsen internationellt i frågan inom OECD och EU samt med de nordiska länderna. Exempelvis angav den stora utredning som president Clinton tillsatte kring det amerikanska sjukvårdssystemet fem rekommendationer i kapitlet om kvalitet. Samtliga fem förslag talar om att samla kunskap och att samarbeta mellan offentligt (federalt) och privat för att uppnå en förbättrad kvalitet.

Ett första steg bör vara att fastslå att varje avtal mellan vårdgivare och upphandlare ovillkorligen skall innehålla kvalitetsmått, detta för att fokusera på kvalitet i omsorgen om den enskilda brukaren.

Idag står det varje huvudman (kommun, region, landsting) fritt att ange vilka kvalitetskrav som skall finnas i olika avsnitt/tjänster i en upphandling. Det har lett till en stor spridning av hur önskemål om kvalitet uttrycks. I sig skapar det ett problem för de företag som lämnar anbud på tjänster, eftersom varje huvudman kan fokusera på olika saker.

Det finns exempel på avtal där kvalitet anges i termer av faktorer som inte berör den enskilde brukarens upplevelse, men också avtal där priset är satt från början och det anbudslämnarna skall differentieras på är hur mycket kvalitet som erhålles för de pengarna.

Avsaknaden av gemensamma kvalitetsmått gör det oerhört komplicerat för en tjänsteman på en upphandlingsenhet att avgöra om ett sätt att ange kvalitetsmått är bättre än ett annat. De upphandlande enheterna skulle sannolikt välkomna nationella riktlinjer på området.

Skulle kvalitetsmåtten vara gemensamma skulle hela sektorn av företag verksamma inom vårdtjänster få en större trygghet i vad som efterfrågas på lång sikt. Det är då inte osannolikt att brukare skulle uppleva ett större fokus från vårdgivarna att satsa på att utveckla kvalitetsnivåerna. Orsaken är att vårdgivarna ser att långsiktigt stabila kvalitetsmått gör det värt investeringen att satsa på kvalitetssystem, och gör det också lättare att rekrytera personal från andra vårdföretag eftersom de arbetar med samma grundkrav.

I förlängningen blir ett nationellt krav på kvalitetsmått något som gagnar även vårdpersonalen, dels eftersom de krav som ställs inte är ensidiga från arbetsgivaren, och dels eftersom likheter och skillnader mellan olika arbetsgivare blir lättare att urskilja. Man skulle kunna tänka sig att det dessutom blir en ökad tydlighet i när Lex Sarah-anmälningar blir aktuella. Dessutom är det inte osannolikt att det från fackligt håll finns en positiv syn på att samhället stöder de anställda i att en grundkvalitet ovillkorligen skall upprätthållas, oavsett direktiv från arbetsgivarsidan.

Lämpliga kvalitetsmått bör utgå från dels objektiva kvalitetsmått ur brukarens perspektiv, men dels också från subjektiva kvalitetsmått angivna av brukaren själv.

Exempel på objektiva mått är: Viktförändring under vårdtiden, Läkemedelsförskrivning, Väntetid, Frekvens för vårdinsatser, Längd på vårdtid, Behov av återremittering till vård efter hemgång etc. Exempel på subjektiva mått är: Förändring över vårdtiden av i) Självbedömd livskvalitet, ii) Självbedömt ADL-oberoende, ii) Självbedömd uppfattning av vårdgivarens bemötande.

Som en möjlig ytterligare utveckling kan nationella kvalitetsmått fastställas för samtliga vårdrelaterade avtal. Inte heller nu erhålles gemensamma kvalitetsnivåer, däremot kan samtliga vårdgivare jämföras eftersom ett minsta antal kvalitetsmått ovillkorligen skall användas och rapporteras. I och med detta ökar möjligheten för vårdtagare att på egen hand bilda sig en uppfattning om skillnaderna mellan olika vårdgivare. Man skulle kunna säga att brukaren för första gången får tillgång till vital information för det som kan vara livsavgörande beslut.

Ett steg för att uppnå kvalitetssäkring är att ge Socialstyrelsen en funktion som ansvarar för ständig utveckling av Vårdkvalitet i landet. Förutom ansvaret för att fastställa nationella kvalitetsmått bör finnas ansvar för att ändra och finna nya kvalitetsmått, ge råd till sjukvårdsinstitutioner samt kartlägga kunskap från andra länder gällande vårdkvalitet, och givetvis samverka inom internationella organ i frågan.

En statlig utredning om nationellt system för vårdkvalitet kan lämpligen ha ett mycket detaljerat direktiv tillsammans med en kort utredningstid om förslagsvis 6 månader, om direktivet för utredningen läggs på vilka funktioner som staten bör etablera, och de ramar som respektive funktion bör ha. Inom ramen för arbetssättet med kvalitetsutveckling finns en strävan mot ständig förbättring, och det är därför inte nödvändigt att utreda i många år vilket som är den mest optimala lösningen för vårdkvalitet. Istället bör den frågan överlåtas till samverkan mellan de nya institutionerna och dem som arbetar inom vården.







Stockholm den 28 september 2011






Anna SteeleKarlström (FP)

Vecka 43 till nästan hela 46

Tiden rusar och det går lång tid mellan varje gång jag skriver. Lika så gott det kanske… Det är nog mer meningsfullt för en läsare att få en sammanfattning en gång i månaden än många små fragment av texter. Har dålig koll på bloggningar överhuvudtaget.
Kanske är de på utdöende?

För tre veckor sedan var jag på min partivän Tommy Lundins begravning. Den hölls i en kyrka som var fylld till sista sätet. Det var en fin begravning med bland annat en säckpipeblåsare som spelade Amazing Graze och sång av Tommys unga släkting. Livet är förgängligt.

Jag är med i en nybildad grupp som ska arbeta för Syriens folk över partigränserna i riksdagen. Det händer fruktansvärda saker där.

Kulturutskottet har varit på studiebesök hos Riksrevisionen och det var superintressant. Jag berättade för den grupp tjänstemän med chefen i spetsen att jag aldrig trott att jag skulle säga en sådan sak, men att jag verkligen tycker att det är spännande att läsa deras rapporter! Detta menar jag ur hela mitt hjärta! De är som riktiga deckare och ofta får man en känsla av ”vad var det jag sa” vilket alltid spär på självförtroendet på ett mycket behagligt sätt.

Vi har haft en trevlig återträff med Korsika-gänget där lärarna flugit hit därifrån och tagit med sig olika delikatesser och så fick vi se bildspel som lockade till många skratt från allt vi gjort under våra studiebesök och under lektionerna.

Äldsta dottern Sofia har hunnit komma på besök och åka vidare igen. Hon skulle vara på Stockholms stadsbibliotek i en panel och bli utfrågad och berätta om sin bok, sitt examensarbete Doggie. (Fanns till salu på Ad Libris)

Själv fick jag vara med i en panel på söndagen samma vecka som skulle diskutera genus i teatervärlden. Robin Spegel hade bjudit in mig och deras pjäs var helt galen och mycket tänkvärd, vi såg den först och sedan satt vi och pratade med hjälp av en moderator. Henrik var med i publiken, han är rolig för han är intresserad av precis allt och tycker att det är kul att hänga med. Innan pjäsen hamnade vi på en restaurang som heter Döden i grytan med italiensk mat eftersom vi behövde äta något. Det var gudomlig mat!

På höstlovet hade jag lovat att följa med min syster till London i fem dagar och vi bodde i en lägenhet i Whapping vid Themsen bara femton minuter från Tower Bridge. Det var en väldigt fin lägenhet och vi åkte mycket tunnelbana och promenerade minst en mil varje dag. Min systers söner som var med, och för vars skull resan egentligen gjordes, fick välja museer och sightseeing. Vi var på allt som pojkarna ville se och vi åkte också en bit på tvåvåningsbussarna, det gillades stort. Det bästa museet var Museum of Natural History, helt otroligt häftigt, vackert, pedagogiskt och gigantiskt. Vi hann inte se allt, det behövdes flera timmar till och killarna var trötta efter ett besök på Imperial War Museum tidigare på dagen. En härlig vecka där jag inte hade nätkontakt mer än första dagen, sedan var det som att ha tappat något mycket viktigt… Vi flög på London Airport in, det var en ny upplevelse, den ligger längs med Themsen mitt inne i staden och landningen var: Ta i marken och brooooooomsa! Ut flög vi från Heathrow som ju är enormt. Pojkarna fick handla engelsk choklad och var nöjda. Jag handlade mina smarties och fruktdroppar som är så goda och jag var nöjd. I resväskan hade jag också fått med mig en del godsaker i klädväg från min systers och mitt favoritställe: Marks and Spencers.

Min käraste Nina Lundström har fyllt femtio vilket är fullständigt omöjligt för mig att begripa och Henrik och jag var och firade hos henne på lördagen i höstlovet. Hon och hennes familj har ett fantastiskt sommarhus dit hon bjudit oss.

Veckan efter höstlovet fick jag celebert besök på riksdagen: Tyresö kommunförening kom för en rundvisning och det var så väldigt trevligt och alla var på mycket gott humör. Vi avslutade med fika i Folkpartiets klubbrum på riksdagen.

På onsdagen samma vecka fick jag prata jämställdhet och HBT-frågor för en grupp genusvetare som var på besök på riksdagen.

Den dagen hade också Svensk-Japanska förbundet i riksdagen sitt årsmöte. Vi fick lyssna på bland andra Niklas Modig vars historia var remarkabel. Han åkte till Japan som sextonåring för att han var intresserad av kampsport. Han kom från Stenungsund där det fanns lite studietradition. När han kom till gymnasiet i Japan så fick han den bästa undervisningen i japanska språket, skolan satsade stenhårt på att han skulle lära sig det. Detta i sin tur gjorde att han fick upp ögonen för studier i stort och det blev mer av den varan och egentligen ingen kampsport. Istället kom han till Handelshögskolan och sedan till Tokyo Universitet vilket gjorde att han slutligen fick komma till Toyota där han var i två år, om jag minns rätt, och fick en djup inblick i Lean. Den inblicken resulterade i boken ”Vad är lean?” av Niklas Modig och Pär Åhlström.

Besökte matmässan i torsdags för att yngsta dottern Sara skulle arbeta i Fiskbilen.se där. På tre kvart gjorde jag av med stora summor pengar på olika obskyra oljor, kött, löjrom och andra delikatesser. Hå hå ja ja.

Denna måndag fick jag besök från Tyresö kommunhus, ett gäng glada tjänstemän från Bygg och Tekniska avdelningen kom och blev visade runt i riksdagen efter att vi ätit lunch. Det var så roligt.

Igår hade vi extra lång partigrupp och fick bland annat lyssna på en chefsekonom från finansdepartementet om det ekonomiska läget i Europa. Hon var väldigt engagerande och samtidigt rätt så pessimistisk. Det finns ingen krisinsikt hos italienarna uppenbarligen. Och vad gäller grekerna så är det mest avsaknad av politisk styrning och vilja, det verkar så långt från svenskt sätt att se på sina finanser från båda dessa länders håll så att man blir alldeles förstummad.

Stefan Attefall besökte kulturutskottet förra veckan och det enda som kunde konstateras var att på hans departement kan man konstruera de tekniska lösningar som vi önskar vad gäller pensioner men det måste finnas ”en vilja inom kulturpolitiken” för att man ska få ramarna för dessa lösningar. Det är inte hans partis fel och inte heller centerpartiets eller folkpartiets fel att vi inte kan ge ett slutgiltigt svar till scenkonstnärerna om deras pensionsavtal. Det är inte alltid lätt att vara i allians.