Skottska och Brittiska Parlamenten

Sitter och tuggar på Smarties, min barndoms godis som det dröjde länge innan man kunde köpa även här i Sverige. Har varit på en otroligt intressant studieresa som började i Edinburgh där vi var ett antal riksdagsledamöter som skulle besöka Skotska parlamentet. Edinburgh är en mycket vacker stad med dramatisk natur och en förbluffande närhet till sagda natur. Man kliver liksom rätt ut från den gamla delen av staden och dess kullerstenar till gräsbevuxna stigar och fantastiska Kings seat.

Har varit där olika tillfällen förut och det är en stad jag gärna återvänder till. Vi började med olika studiebesök på några företag som arbetar med aktiefonder, pensionsförsäkringar och livförsäkringar. Precis som i Sverige är det få individer som gör aktiva val rörande sina pensionsfonder.

Vi fick lära oss att Edinburgh är fjärde största stad i Europa gällande finanser. Edinburgh har en lång historia inom det området. Där uppfanns den dubbelsidiga sedeln. Två präster ville hjälpa prästänkor på sjuttonhundratalet och då startade man världens första livförsäkringssystem. Aktiefonder såg också dagens första ljus i Edinburgh.

Skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter och har funnits sedan 1999. Man har nu en extremt spektakulär parlamentsbyggnad som kostat miljarder att bygga och som jag tycker kanske inte är i paritet med det faktum att man bara har cirka 5,1 miljoner invånare. Man styr över allt utom försvar, utrikesförhandlingar, makroekonomi, TV - och radiosändningar samt invandring som fortfarande åligger Brittiska parlamentet att besluta över. Där har man 59 skotska ledamöter.

Det var intressant att få besöka ett av deras utskott, man har öppna utskottsmöten. Det framstod som ett kommunalt nämndmöte där man diskuterade ett brobygge på otroligt detaljerad nivå med några inbjudna kontrakterare. Jag satt och irriterade mig över de olika frågeställningarna eftersom parlamentsledamöterna borde känna till allt de ställde frågor om redan. Det var ganska förvirrande. Men sedan insåg jag att allt var noga regisserat eftersom alla utskottsmöten spelas in och sänds ut på nätet. Varje ledamot har alltså på sin lott att framstå som mån om olika värden, ekonomi etcetera.

Öppna utskott må vara en slags demokrati men också en skev bild av verkligheten. Betänk så mycket förarbete man måste lägga ner inför varje möte för att det ska bli så mycket som möjligt på varje partis villkor och utan större ”glitchar”.

Vi fick följa debatten i kammaren en timme och det var också intressant. Parlamentarikerna kan tala halvtimmesvis, de andra som lyssnar kan börja banka på sina bänkar och gapa till när de inte gillar det de hör. En helt annan stil än i riksdagen. Sittningen är i alla fall som i Sveriges riksdag, halvcirkelformad, och inte som i Brittiska parlamentet, mitt emot varandra, och om vars sittnings historia jag snart ska berätta.

Tyvärr har skotska nationalistiska partiet mer än sextio procent efter senaste valet. Till exempel Liberaldemokraterna har minskat från sexton till fem mandat. Hemskt.

Vi avslutade besöket med att titta i parlamentsshoppen och jag kunde inte låta bli att köpa en sjal som var mönstrad i det officiella skotska parlamentets tartan som består av en ljus lite kopparärgsgrön botten och blå rutning.

På kvällen åt vi middag med svenske konsuln som var en mycket trevlig äldre herre.

Flög till Heathrow. Inte ett plan har gått i tid på hela resan…

Slutligen var vi framme i London där vi nästa morgon besökte Boots flaggskeppsbutik på Oxford street. Vi fick lära oss mycket om det engelska sjukvårds- och apotekssystemet och jag funderar en del på det faktum att det är förbjudet att sälja kombinationsläkemedel i Sverige.

Sedan snabbt till Svenska residenset där vi åt lunch och fick höra om det senaste som händer i England och om att den nye brittiske ambassadören har anlänt till Sverige.

Därefter besök på en organisation för livsmedelskedjor som arbetade med bland annat samordning av livsmedelsmärkning. Jag saknar ursprungsmärkning i Sverige på våra varor och här sägs det att det beror på att det är alldeles för krångligt. I United Kingdom fungerar det! Det gäller bara att reglera så får handeln följa regelverket. Vi är alldeles för dåliga på att ställa krav på våra livsmedelshandlare och leverantörer i Sverige. Konsumenterna kan kräva mycket mer och politikerna (ja, VI) borde göra mycket mer!

Sista dagen i London fick vi besöka brittiska parlamentet. En lord, alltså en ledamot av House of Lords, som var mycket sympatisk, visade oss runt. Han var själva sinnesbilden av min föreställning av en sådan person: Lite kutryggigt gänglig och disträ, närmare sjuttio, pratade posh engelska och hade en enormt tjock pärm med massor av A4-kuvert med olika info till oss och lösa blad som jag var livrädd skulle flyga ut över hela golvet när vi gick.

De olika byggnaderna vi vandrade runt i var helt otroligt vackra. Vi fick komma in via lordernas ingång. Där såg ut som ur Harry Potter, alla lorderna hade sin egen krok med namnskylt över och där hängde allehanda paraplyer och lite kassar och någon enstaka krokig galge. Vår lord visade Margaret Thatchers krok och sa spjuveraktigt att han ibland på pin kiv brukade hänga någon ful galge just på den kroken, chuckle chuckle…

Delar av parlamentet brann ner och under Drottning Viktoria byggdes nya delar som nu är House of Lords (överhuset) och House of Commons (underhuset). De byggdes med avsikt att vara en passande inramning för drottningen och därför mycket pampigt med stora målningar, enorma blyinfattade fönster med olika motiv, guld och sniderier och mycket röd sammet.

Vi gick till den stora runda hallen som binder samman de två husen och lorden visade på att jag råkat hamna precis i mittcirkeln där avståndet till änden av de båda parlamentssalarna är lika långt. Här fanns magnifika mosaiker av fyra helgon, bland andra S:t Patrick och S:t Michael. Vi fick höra att två av dem gjorts av inkallade mycket duktiga italienska mosaiksättare. Men sedan tog pengarna slut och de två övriga gjordes av inhemska och inte alls fullt så duktiga mosaikläggare vilket faktiskt syntes.

Vi fick komma in i House of Lords där vår lord suttit sedan 1974. Hans far hade varit premiärminister på Irland så hans pärskap var inte fullt så gammalt som många av de andra drygt 800 som ärver sin plats. ”There are only about four hundred seats but we simlpy rely on that they do not all turn up”, sade lorden på typiskt torrt engelsk sätt. De hade ett väldigt förlegat voteringssätt där de som röstade nej fick gå i en korridor och de som röstade ja fick gå i den motsatta som gick parallellt med själva salen. Där sitter sedan en man på var sida och bockar av namnen i tillhörande rutor med tuschpenna som sedan läses igenom av en dator.

Någon frågade hur ofta de röstade och vi fick ett något tvetydigt svar som inte gick att tolka riktigt. Ärenden från House of Commons sänds över till House of Lords och där kan man förlänga ärendegången genom att skicka tillbaka det om det inte gillades i sin helhet. Det kalls för ping-pong.

Vi fick komma in i House of commons där det pågick session och vi satt bakom glas på läktaren. En ledamot lade upp benen mot talmannens bord, folk satt emellanåt lite respektlöst som tonåringar i ett klassrum. Det var intressant att se och höra men ganska lugnt i jämförelse med skotska parlamentet där man ju hade gapat och bankat. Men så var det mycket få närvarande och i princip tomt på oppositionens bänksida.

Jag ställde en del frågor och fick först hela tiden till svar: ”That’s a very good question” och sedan kom svaret. Detta gjorde att jag började känna mig lite skamsen, han tyckte nog att jag ställde för många frågor, kände jag. Måste nog be om ursäkt för det… Men när vi sedan skulle avsluta med att ta farväl och få med oss material om parlamentet kom denne älskvärde man och smusslade lite och gav mig något ”because you put so many good questions”. Det visade sig vara en temugg med House of lords emblem på. Tänk så rart!

Slutligen måste jag berätta om sittningen i parlamentet. I början så var ju en annan del av Westminster kyrka och på båda sidor om gången fanns bänkar för kören. Sedan när man började använda kyrkan för att ha parlamentssammanträden ställde man ett bord i mitten med en stol på vardera sidan för dem som hade ordet. Bakom på körbänkarna fick parlamentarikerna sitta mitt emot varandra! Si, där av kom den nuvarande sittningen! Tilläggas måste att alla inte fick plats i bänkarna utan många knödde in sig och fick stå.

Det finns massor att berätta om brittiska parlamentet, dess historia, de olika husens historia och valsystemet. Men det är bättre att läsa på nätet än här, det handlar om spaltmetrar… Vår lord stannade till några gånger för att vi skulle lyssna på Big Ben som han berättade ekade till andra sidan Themsen så att man kunde höra dess ringning två gånger. Jag är så glad att ha fått se dessa byggnader som tillsammans bildar ett monument som har historia i varje sten och varje del.

Helgen fick jag spendera på Dufweholms herrgård med käre Seved och afternoon tea, bubbelpoolande, sanslös middag med fem rätter tillika viner samt relax med kroppsmassage och ansiktsbehandling. På hemvägen tog vi vägen förbi hans sommarställe och där fann vi så många kantareller att jag höll på att få andnöd, det var sanslöst!

Nu väntar motionsskrivning, har massor med motioner som flyter omkring i huvudet på mig som jag måste få ner på pränt. Om några dagar får jag vara med om mitt livs första Riksdagens öppnande eftersom jag missade förra gången då jag kom in i riksdagen först två veckor efter att den hade öppnat. Autumn is here, but everything feels better after a nice cup of tea, wouldn’t you say? I say!

Korsika - pärla i medelhavet!

Så lider sommaren mot sitt slut. Riksdagshuset har börjat fyllas med folk igen, lunchrestaurangen har varit fullsatt denna vecka. Tyresö har haft besök från Sydafrika, tre politiker och en tjänsteman, i ett utbytesprojekt som bland annat handlar om att stävja ungdomsarbetslöshet och främja företagande. I förrgår fick jag äran att visa runt gruppen på riksdagen. Det var väldigt trevligt och vi skildes åt i mycket positiv stämning.

Detta projekt började Tyresö kommuns metodutvecklare att arbeta med för flera år sedan men tyvärr blev det stopp i maskineriet och faktiskt inte på grund av oss politiker. Nu har det löst sig och jag tror att det kommer att bli väldigt lärorikt och nyttig för båda parter att ta del av varandras sätt att försöka stävja exempelvis ungdomsarbetslösheten som dessvärre är ett växande problem i många delar av världen. ”Allt handlar om utbildning” sa tjänstemannen som dessutom var den ende mannen i gruppen. Han är ekonomichef i sin kommun. Ja, vad annat kan jag som folkpartist göra än att hålla med?

Har varit på en extremt intensiv-intensiv språkresa till Korsika. Upplägget var superbra: Lektioner från nio till femton varje dag. På lunchen hade varje bord alltid med en fransktalande lokal gäst, typ en journalist, en politiker eller lärare, vilket gjorde att vi även då tvingades konversera på franska. Efter två dagar, på förmiddagspasset, så kändes mitt huvud som sirap, plötsligt var de enklaste ord borta och det var enormt trögt. Flera vittnade om samma sak. Sedan släppte det förstås. Men hjärnan är märklig när det gäller att ta in information.

När veckan var slut kändes det som att nu, äntligen, kan jag tro att jag kommer att kunna få ordning på ordförrådet och hjälpligt även med grammatiken. Det är trots allt trettiosex år sedan jag läste franska på högstadiet. Sedan blev det tyska studier istället eftersom jag var au-pair i en tysk familj i Schweiz i ett år efter gymnasiet. Då talade jag flytande tyska så väl att till och med tyskar trodde att jag kom från Tyskland. Där behövs en brush-up också, språk är sådant som måste upprätthållas hela tiden.

Korsika. KORSIKA!!! Soltimmar i juni, juli och augusti är i snitt tolv per dag. Vi hade trettiofem grader i skuggan mest hela tiden. Jag stormtrivdes! Äntligen fick jag tina upp, den efterlängtade värmen har inte kommit till Sverige denna sommar. Ön är helt formidabelt vacker med dramatiska kustlinjer där stup avbyts av långa, vita sandstränder. Där finns en bergskedja som någon sade hade en av Europas högsta bergstoppar som mången bergsklättrare gått bet på.

Folket lär ska vara vresigt och vrångt men det märkte då inte vi av alls, åtminstone inte i Ajaccio. Eftersom det är en ö som förstås är beroende av transporter utifrån för att kunna få in varor så har man utvecklat en autonomi som går tillbaka i historien och som upprätthållits in i nutid. Det finns inte sädodlingar på ön men däremot massor av kastanjeträd som växer vilt över hela ön med ätbara kastanjer. Av dessa gör man massor av ätbart och drickbart. Kastanjemjöl är grund för olika kakor, pannkakor, bröd och polenta. Man har kastanjehonung, kastanjepuré, kastanjevin, kastanjelikör och kastanjewhiskey. Förutom det så har man de mest underbara charkuterivaror som otroligt goda korvar, lufttorkade skinkor av olika köttsorter och mer. Även fisk och skaldjur. Ostarna är himmelska! Vinet fantastiskt, vitt, rosé och rött.

I alla byar lever man i självhushåll. Man har sina egna grönsaksodlingar, man har kanske några getter och höns. Man lever med närodlat och äter mat som kommer från de finaste råvaror. Grisarna är halvvilda och äter sig mätta på ekollon och kastanjer vilket ger köttet en fantastisk smak, förutom det faktum att det är glada grisar som förstås också påverkar köttet. Vattnet i kranarna är gott och rent och drickbart, man har bergskällor som försörjer hela ön. Fikonträd växer överallt med magnifika fikon, både svarta och gröna. Jag är kort sagt förälskad i Korsika, kan varmt rekommendera denna ö som jag inte hade någon som helst inklination att besöka innan denna språkresa. Nu hoppas jag kunna fortsätta franskstudierna här hemma.

Annie Lööf verkar bli föreslagen som ny partiledare för centerpartiet. Grattis till dem! Klokt!

Varför ska vi ha vargar i Sverige? Varför inte lika gärna ta bort hela bunten (den stackars lilla inavlade skara som är kvar) så slipper vi höra ylandet från jägarförbunden mer. Eller kommer det ylas om något annat istället? Inte gapas det speciellt mycket om det faktum att det varje år vådaskjuts några stycken människor av jägare? (Det är tvåhundra år sedan en varg dödade en människa i Sverige) Eller att fler jakthundar vådaskjuts av jägare själva än dödas av vargar? Vildsvinen dödar flera jakthundar varje år… Hur kan det komma sig att man kan leva tusentals vargar på kontinenten i samklang med människan?

Jag är helt emot licensjakt som stammen ser ut nu. Jag är för skyddsjakt vilket borde vara fullständigt naturligt om man har tamdjur som ständigt rivs av samma individer ur en vargflock. Man säger hela tiden att det är ett stad-land perspektiv på detta med nedlåtande syftning till att stad inte fattar någonting: ”Se själva hur det känns att ha vargen strykande kring knutarna, då blir det minsann annat ljud i skällan, jäkla nollåttor”.

Män med bössor och gevär som dessutom är högljudda och inte alltid nyktra på sina jaktpass. Vem vill öppna truten och säga emot då? Även om man är ”land”? De som gör det, ja, det finns de som vågar, de får själva vittna om vad som händer dem, det gör inte jag här. Ibland är det inte så stor skillnad på människa och ulv. Ska vi ha en vargstam i Sverige så ska den tillåtas bli större och livskraftigare. Någon gång borde det väl bli ett generationsskifte även i jägarkretsar. Förhoppningsvis.

Motionsdags! Då menar jag inte joggning eller något annat som skulle ge mig bättre flås och smalare midjemått. Nej, dags att skriva motioner! Det har hängt över mig hela sommaren och nu måste tankarna förverkligas. Har en del förslag och dessutom verkar många ledamöter verka ”re-cycla” sina motioner från föregående år. Det gäller bara att sitta ner och skriva.

För första gången på flera år så önskar jag att det kunde komma en sådan där indiansommar eller brittsommar eller vad de kallas (de syftar till olika månader tror jag, indiansommar är nog augustihetta medan britt är september eller oktober, får googla) Jag vill inte att hösten ska komma ännu, jag vill så gärna ha lite mer värme, bara liiiite till.

Pride, bomber och kungliga bebisar

Prideveckan har kommit och gått. Det är nu femte gången som jag varit aktiv under denna vecka med att stå i Prideparks tält och att vara med och hjälpa till med paraden. De tre senaste åren har jag dessutom suttit med i HBT-liberalers styrelse och det känns så roligt att få göra det som hetero. Precis som många andra tillfällen i livet så har jag svårt att förstå att man måste tillhöra en intressegrupp för att kunna vara med och försvara gruppens rättigheter. Det finns så mycket diskriminering och kränkningar i samhället så att alla som bara förmår borde kunna vara med där det går och arbeta mot detta.

En öppen park var helt nytt i år. Diskussionen om huruvida det är bra eller dåligt pågick före och fortsätter att pågå. Själv tänker jag att det borde vara bra att ha det öppet så att det blir ett normaliserande och en naturlighet i att vi människor har olika sexuella läggningar. Men det finns de som känner att detta är den gång på året när man kan samlas och få slappna av och inte bli uttittad eller hånad. Parken är en slags sanctum där likasinnade kan få vara sig själva. Eftersom jag enligt våra normer, som gör mig mycket upprörd, är typ ”normal” så tror jag inte att jag ska vara förmäten och kunna uttala mig om vad som är bäst. Jag kan på min höjd känna mig ”jagad” eller ifrågasatt för det lilla enkla att jag är liberal och folkpartist. Men att ständigt bli ifrågasatt i arbetssammanhang, i vården, i resandet (man kan inte gå hand i hand med en person av samma kön öppet överallt i världen) i familjen, i sökande av bostad, i grannskapet, i samhället i stort och juridiken: DET är något helt annat!

Mobbningen i skolorna skrivs det flitigt om just nu. Ingen pratar så mycket om att om inte vuxenvärlden, till exempel lärarna själva OCH rektorer/skolledare kan avhålla sig från dylika beteenden så är det klart att de inte heller klarar av att stävja mobbning bland eleverna!

På tal om att jaga utsatta varelser: Har aldrig varit för licensjakt på en stam av djur som är försvinnande liten, nämligen vargen. Däremot skyddsjakt. Det är förståeligt att man inte vill ha sina djur rivna. Jag har själv varit med om att grävling och mink gått bärsärkargång på mina höns som jag höll i åtta år. Men att vilja skjuta av hela tiden... Det är en märklig hållning till vår natur och de få rovdjur vi har.

Det blev i alla fall en bra vecka och paraden blev rolig med en enda stor lastbil istället för en cab och en liten lastbil som vi haft flera gånger samt orange masker som alla som ville fick bära. Till det väldigt fina banderoller på lastbilen samt en orange som det stod ”Masken av för öppenhet” på.
Ingen partiledare. Usch, Jan Björklund! Nästa gång får du allt gå med! Men väl Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson, Barbro Westerholm, Ulf Nilsson, Karin Pilsäter, Roger Haddad och många, många fler. Tack för en fantastisk Pridevecka!

Under dessa veckor har jag försökt röja i mitt hus som ju är ett före detta fritidshus som byggts till lite här och där. Det är åratal av eftersatthet där jag inte haft ork eller tid att rensa och kasta och skänka bort. Det började för tolv år sedan med bortgången av min morbror Allan där alla hans tillhörigheter skulle tas om hand och hans lägenhet tömmas. Sedan dog min mor Kerstin och precis innan det så flyttade hon och far Clive till en lägenhet i Södertälje efter att ha bott trettio år i en villa i Nykvarn, den skulle också tömmas och massor tas om hand och tas bort. Sedan min moster Annas flytt från stor lägenhet till omsorgsboende, fler lådor och möbler som skulle förvaras. Hon dog och även om hon inte hade massor så var det grejor där också. Sist så gick min far bort och det finns fortfarande lådor ouppackade från honom.

Det krävs tid och ett känslomässigt avstånd för att man ska förmå sig att verkligen neutralt kunna gå igenom närståendes ägodelar, deras hela liv och sedan göra sig av med dessa. Är nu på god väg och det är en stor lättnad.

Breivik ville ha uniform på sig i rätten. När han inte får det så vill han ha frack. Meh???

En liten fyraårig flicka fick båda sina händer förstörda av en bomb i en sandlåda. Hur sjuk kan man bli? (Skriver jag den frågan efter att ha nämnt Breivik? Ber om ursäkt)

Euron, euron, euron… Alla har starka åsikter. Många känner vad var det jag sa, både i positiv och negativ bemärkelse. För hur dåligt hade det kunnat gå om vi INTE hade haft en gemensam valuta i stora delar av Europa? För hur bra hade det väl kunnat vara om vi INTE hade haft gemensam valuta i stora delar av Europa? Så väsensskilda är folks åsikter… Jag vet vad jag tycker baserat på den logik som min hjärna förmår prestera. Men jag bidar min tid också. Vem vet vad som har skett i detta sammanhang om tio år?

Victoria ska få barn, hurra för henne! Jag är inte rojalist. Så – grattis, visst. Men låt det stackars barnet få ett någorlunda vanligt liv!

En sista sak som det stod om i SvD för några veckor sedan om. ”Individualister bättre på samarbete” var rubriken. Brittiska forskare lät försökspersoner spela ett om att arbeta för gruppens gemensamma bästa. Personer som ogärna följer sociala normer, nonkonformister, var mer benägna att satsa pengar i en gemensam fond som kom alla till del. Konformisterna utnyttjade oftare möjligheten att berika sig själva. –I motsats till våra förväntningar går inte konformism och samarbete hand i hand, sade psykologen Piers Fleming vid University of East Anglia.
Vad nytt under solen? Det vet väl alla att individualister bättre förstår när det stora gemensammas intresse är viktigast. De som vill att alla ska leva efter statens regler och stöpa alla i samma form har alltid roffat åt sig för egen vinnings skull. I am a liberal and I am a proud liberal!

The rehabilitated neo-Nazi Sweden Democrats

Under tiden som USA har stora problem med sin ekonomi och att komma till någon slags konsensus i hur dessa problem ska lösas så händer det fruktansvärda saker i Norge. Sverigedemokraterna, som naturligtvis tog för givet att händelserna var initierade av krafter som skulle ge dem vatten på sin kvarn, tystnade snabbt och antog en ”korrekt” och populistisk fördömande attityd.

Det är mycket intressant att läsa hur en tidning som Financial Times beskriver den radikala anti-muslimska trenden som sprider sig över Europa i sitt måndagsnummer (25 juli 2011) Våra Sverigedemokrater benämns utan hymlande som ”the rehabilitated neo-Nazi Sweden Democrats”. (de förment salongsfähiga nynazisterna Sverigedemokraterna)

Svenska tidningar skriver inte så om Sverigedemokraterna. Det finns en slags beröringsskräck med sanningen som jag tycker är mycket olycklig och som givetvis spelar SD rakt i händerna. De har inte bara putsat och tvättat sig själva utåt sett, de får dessutom hjälp av media. Svensk journalistik har ett ansvar som man inte vill kännas vid. Det är som om själva scenariot är så kittlande och säljande att man gärna är med och regisserar svensk politik och hur samhället speglas. Vi i politiken får väl skylla oss själva, känns det som. ”De är trots allt folkvalda”.

För några år sedan gav Expo ut en bok som heter ”Sverigedemokraterna har fel – igen” där jag fick med en text. Den skrevs visserligen i all hast och därför kan det finnas meningar som skulle kunna ha skrivits ännu bättre. Men den hänvisade till Sverigedemokraternas partiprogram som fanns utlagt på deras hemsida för vem som helst att läsa. Deras texter som jag hänvisade till finns inte kvar längre. Det är förstås del av deras strategi att putsa och tvätta sig utåt, kort sagt vara ulvar i fårakläder. Deras ”rehabilitering” är bara en del av en propagandaapparat som de mobiliserar så opportunistiskt för att vinna mer mark inför nästa val. Här nedan lägger jag med texten ur boken. Jag var mycket uppbragt när jag skrev eftersom deras texter gjorde mig fruktansvärt indignerad.

”Låt alla folk vara herrar i sitt eget hus” (Den nationalistiska principen) Sommaren 2009 av Anna SteeleKarlström
Sverigedemokraterna vill ha ett befolkningsmässigt homogent samhälle. I det folkhem de önskar sig anser de att trygghet, harmoni och solidaritet i samhället förutsätter befolkningens kulturella och etniska likhet. Problemet i dessa åsikter är att Sveriges folkhem och välfärdsstat byggts av det faktum att människor från andra länder varit villiga att bryta upp sina bopålar och flytta hit för att arbeta hårt i Sverige. Sveriges utveckling hade helt enkelt inte sett ut som den gör idag om det inte hade funnits modiga, arbetsamma och innovativa människor som hade velat flytta hit. Historiskt sett så finns det inte ett enda land som idag är en demokrati som har haft sina gränser stängda. Historiskt sett så bör varje ”svensk” titta på sin egen historia för att inse att endast samerna är något som man kan kalla ursprungssvenskar om man nu måste använda det begreppet.

Det är en utopi och ett bakåtsträvande, en förvrängd och skev bild av verkligheten att anse att alla folk ska vara herrar i sina egna hus när vi lever i en globaliserad värld där alla folk är beroende av varandra när det gäller miljö, energi, arbetskraft, brottsbekämpning, utveckling och innovation, demokratiarbete och jämställdhet samt fredsarbete och bistånd.
För att beskriva närmare hur världen skulle se ut om Sverigedemokraterna fick beslutanderätt så vill de inte att Sverige ska vara med i EU vilket skulle göra att Sverige förlorar sin möjlighet att påverka i en medlemssfär som består av tjugosju länder. De vill ha en homogen sammansättning av befolkningen och anser att det tar generationer innan man helt uppgår i en nation. Enligt Sverigedemokraterna påtvingas Sverige kulturella möten och det är en kränkning av ”den nationalistiska principen”. Att svenskar rest ut i världen mer än många andra länders befolkning innebär inte en kränkning på andra länders nationalistiska principer, nej, det är bara Sverige som ”kränks”. Detta är en provinsiell och inskränkt hållning. I Sverigedemokraternas värld får inte marknadskrafterna styra eftersom nationalstaten då inte kan garantera landets kultur och identitet. Politiken ska i samverkan med det civila samhället och privata sektorn skydda den egna kulturen och därigenom överlevnaden av ”det egna folket”.

Den värld som målas upp av Sverigedemokraterna är en sorgligt begränsad och odemokratisk värld, ett Sverige som inte skulle överleva en sekund i nutiden. ”

Nu har vi en ung man i Norge som drivits till fullständiga vansinnesdåd i ögonen på varje normal människa. Men han har gjort det med total mental närvaro och iskyla. Frågan är för mig inte hur samhället har kunnat missa honom. Frågan är hur en förälder kan missa dessa tendenser hos sitt barn. Den frågan är det ingen som ställer. Det är förstås för stigmatiserande och skuldbeläggande att man som förälder har ett ansvar för vilka åsikter de bär på.

Det går inte att bestämma över vad ens barn bär på för ideologier. Men även om de är myndiga och inte ens bor hemma längre så tycker i alla fall jag att man ska diskutera politik, strömningar i samhället och varför det ser ut som det gör även med sina vuxna barn. Jag har verkligen inte daglig kontakt med mina utflugna döttrar. Men det känns som att de har en ifrågasättande bas att stå på. Deras engagemang består av att brinna för de olika konstnärskap de utövar. Dessa konstnärskap torde inte skada någon fysiskt. Den här oförargliga mamman till gärningsmannen, hade hon verkligen ingen, INGEN aning om vad som rörde sig i hennes sons huvud? Kan hon rentav ha spätt på hans tankar? Ja, det jag berör nu är tabu. Allt är ju samhällets fel, har jag fått höra så länge jag kan minnas.

Jag sörjer att man förlorat en generation av framtida engagerade politiker i Norge, jag sörjer med deras föräldrar och anhöriga. Jag hoppas för allt i världen att vi inte ska bli rädda och stänga in oss, dessa krafter som gärningsmannen står för ska inte få segra! Ett fortsatt öppet samhälle, för demokrati.

Amy Winehouse är död, bara tjugosju år gammal. Hon hade en helt enastående röst, verkligen en förlust i musikvärlden.

Har efter snart tre decenniers boende i Tyresö äntligen tagit mig till Utö på en dagsutflykt. Båtarna går dagligen från Trintorpsbryggan och jag åkte med Henrik och hans son samt Tyresös kommunstyrelseordförande med make. Det blev en trevlig dag med god mat och småprat och inget regn. Vilken skärgård vi har!

I förra veckan var jag med om något som jag tyckte var lite chockartat: Jag hade stannat för att handla något på Öringeboden. När jag kom ut hade en bil parkerat rätt så tight intill min bil och bilens förare skulle strax ge sig av. Jag gick runt till passagerarsidan så länge och slängde in min väska där – samt även bilnycklarna! När jag började gå runt bilen för att sätta mig i förarsätet eftersom bredvidvarande bil gav sig av så – låstes bilen. SHIT! Det var verkligen inte kul.

Mobiler och allt låg inuti bilen och tittade retfullt på mig. Jag gick tillbaka in till Öringeboden och fick hjälp av en mycket trevlig ung man som hjälpte mig så att jag fick låna telefon och även att söka nummer. Min hjärna gick nämligen in i ett vegetativt tillstånd, nummer jag slagit i åratal var nästan bortblåsta, jag ringde fel flera gånger. Patetiskt! Till sist fick jag tag på Olle som var enormt snäll och lugn, han tog sig från arbetet hem till sig där han hade ett par extra bilnycklar (vilken tur att vi hade en sådan framförhållning) och körde med dessa till mig där jag stod vid min bil med nycklarna glittrande genom rutan. Fy! Ingen har sagt att om man låst upp på passagerarsidan och stänger igen så låser sig bilen. När man låser upp på förarsidan förblir bilen upplåst. Aldrig mer att jag slänger in bilnycklarna i bilen, förstår inte vad som flög i mig!

Köpte ett par skor på rea i Tyresö centrum när jag ändå var där igår, skulle träffa en man och en kvinna som jag ska viga om några veckor. Provexemplaret av skon passade som handsken, storlek 38. Jag tar dem! sa jag till expediten. Hon hämtade den andra tillhörande skon och lade dem båda i en skokartong. Jag betalade och lämnade butiken. Väl hemma tog jag förväntansfullt fram mina fynd, bara för att upptäcka att den ena skon hade storlek 41!

Inlåsta nycklar och fel storlek på skorna. Det ter sig verkligen futtigt i skuggan av det hemska som hänt i vårt grannland. Men som de flesta vet, så går livet vidare. På något vis verkar det gå mer vidare i Sverige än i många andra länder, av någon outgrundlig anledning. Varför gnäller vi så mycket här?

Böcker och bio

Har läst Harper Lee's "To kill a mockingbird" som kom ut 1960. Den utspelar sig i en liten stad i södra USA under 1935 och lite framåt. Berättad av en liten försigkommen flicka blir det en märklig vinkling av allt som händer omkring henne. Harper Lee skrev aldrig några fler böcker men hennes bok vann Pulitzerpriset och många gymnasieelever i Amerika får än idag läsa boken som bas för diskussion om rasism.

Min syster och jag letar ständigt efter nya deckarförfattare som vi sedan följer vid varje nyutkommen bok. Vi längtar och väntar och när det kommer nya av samma författare oftast med samma huvudperson på nya äventyr så blir vi så glada. Vi har väl ett tiotal som vi följt i några decennier och i den gruppen finns förstås sådana som kommit till under åren. Nu har syrran hittat en för mig ny erfarenhet: Deon Meyer. Han skriver om en poliskår i Kapstaden. Har nu börjat läsa "Tretton timmar". Förra sommaren läste jag nio böcker av Peter Robinson, kunde bara inte sluta.

Igår öste regnet ner så jag kände för att gå på bio. Det blev "Potiche" på min favoritbio Victoria. Bland flera fantastiska skådespelare så var Depardieu och Deneuve mycket bra och filmen var rolig. Behöver dock inte ses på bio. Varför tycker jag så? Jag hinner sällan gå på bio. Jag älskar film och kollar ofta film på DVD och på TV. I decennier har jag haft den åsikten att biograferna ger mig ytterligare dimensioner på filmer som verkligen är storslagna i teknik och ljud och effekter. Nu har ju 3D sin storhetstid så det är också orsak till bio-besök. Det dröjer dock inte länge förrän de flesta kan kolla 3D på hemmabion också. Filmer som inte har de där "storslagna" dimensionerna kan jag lika gärna se hemma. Därför säger jag att "Potiche" inte behöver ses på bio.

En kvinna i Filipstad (tror jag att det var) påstod att hennes man hade tagit sitt liv. Han var skjuten i ryggen...

En man utanför Sveg har vid flera tillfällen ringt ambulans och sagt sig ha hjärtproblem och sedan skuttat upp när man kommit till Sveg för att gå på Systembolaget och till tobaksbutiken...

Henrik sa häromdagen plötsligt: Titta på Soleil,(min Yorkshireterrier) ser du vem hon är lik? Jag tittade och såg inte. Ser du inte mustaschen? fortsatte han. Jag började skratta och kunde inte sluta. Tårarna rann. Varje gång jag tittade på henne så såg hon på mig med förebrående bruna ögon och stor hängande mustasch... Det blev ett sådant där skrattanfall som man oftast får i tonåren på ställen och vid tillfällen när det är fullständigt olämpligt och helt fel. Jag fick kramp av skratt och det tog inte slut. Det var väldigt roligt.

Ett stort hopp till en sak som är mycket allvarlig, rubriken i SvD igår: "Unga flickors bröst bränns i Kamerun". Där utsätts en kvinna av fem för våldtäkt eller försök till våldtäkt och genomsnittsåldern är femton år. Därför har fenomenet bröstbränning och "bröststrykning" uppkommit. Mammorna vill rädda sina döttrar från att utsättas för dessa övergrepp. De har kommit till slutsatsen att bröst i ung ålder ökar risken för våldtäkt. Därför försöker man stoppa brösten från att utvecklas genom att föra varma föremål över brösten. Eller så bränner och stympar man dem helt. Följden blir svåra smärtor, svårigheter eller oförmåga att amma, psykiska men. Fullständigt vidrigt med ett samhälle där så många män kan bete sig så och samhället inte verkar göra någonting utan kvinnorna fortsätter att vara utan värde.

Jag vill gråta.

Almedalen 2011

Jag anlände till Visby på måndagen under Almedalsveckan. Massor av människor var redan på plats. Jag lassade av packningen på mitt boende och gick sedan direkt till det seminarium som vi i talmannens nätverk för jämställdhet kommit överens om skulle hållas. Talmannens tjänstemän på riksdagskansliet hade gjort ett fantastiskt arbete med att ordna lokal (Lindgården på Strandgatan) och boka in de olika intressanta deltagarna: Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg, Jenny Madestam (fil. Dr.)och Erik Fichtelius. Temat var: Partiets ledare – en fråga om jämställdhet? Per Westerberg inledde förstås, vi som hade kommit till Visby från gruppen satt vid ett eget bord bredvid panelen.

Det blev en väldigt bra diskussion med intressanta infallsvinklar och efter det att vi i gruppen startade upp med några frågor så kom publiken in också. En eloge till talmannens duktiga medarbetare, stort tack!

Senare hade jag ett möte inbokat med representanter för Standard Life Investment, en från Sverige och en från Edinburgh. Detta som ett led inför studieresan till Skottland och England i september. Ordet intressant är ett för mig återkommande ord när det gäller Almedalen eftersom det är så mycket roligt som händer där, så många olika områden som man kan ta in kunskap om och så många människor som är villiga att berätta om sina verksamheter. Mötet med SLI var intressant och trevligt.

På tisdagen fanns det tid på förmiddagen att ta det lite lugnt, träffa vänner och titta lite i affärer. Vid tolv infann jag mig i hamnen där Vestas hade ett seminarium om något som kallas Windmade och som handlar om certifiering av olika företag som använder sig av el från vindkraft och i och med certifieringen ska man kunna ha en symbol som visar konsumenter att man de facto gör så. Det ligger ett gediget förarbete i detta och det kommer igång först vid årsskiftet men jag tycker att det är mycket positivt, som svanenmärkningen eller fair trade och liknande.

Direkt efter seminariet fick jag köra en Tesla, en elbil, och det var otroligt roligt och fascinerande. Bilen såg ut som en häftig sportbil med skålade stolar och ingen plats för handväskan, den fick VD:n för Vestas hålla i knäet eftersom han skulle guida min körning. Vi tog oss försiktigt ut från hamnområdet och Skeppsbron där det alltid myllrar av folk och finns en hel del trafik. Känslan att köra en bil som inte hörs alls var lite skrämmande, gångtrafikanter kliver rätt ut och jag visste inte genast hur broms och allt fungerade. Det är en automatväxlad bil som laddas upp med el och då kan köras 40 mil på en laddning. Sedan kom vi förbi Gotlandsbåtarna och efter en rondell blev jag uppmanad att trycka gasen i botten. Med viss tvekan och stor förtjusning gjorde jag så och vi formligen lyfte och speedade fram snabbt (men lagligt) en kort sträcka innan jag tog ner på farten. Det var hisnande kul att köra en bil som reagerar så snabbt och jag gjorde om det efter en liten stund innan jag vände tillbaka till hamnen. Detta borde vara den optimala stadsbilen miljömässigt förutom att man inte kan ta med barnen om man har några sådana. Det finns fler tillverkare och jag hoppas att priserna går ner. Istället för biltullar borde vi ha något slags statligt stöd för denna typ av bil, min egen personliga reflektion.

Sedan var det dags för mig att ta plats i en panel som skulle diskutera upphovsrätt i Tonsättarnas hus som anordnades av nätverket Kulturskaparna. Jag tycker att detta är ett knepigt område där vi måste titta över upphovsrättslagen så att den bli anpassad för nutidens teknik och spridning av olika verk.

Efter denna mycket intressanta diskussion (vad var det jag sa, intressant kommer att återkomma) gick jag tillbaka till Vestas som hade ett trevligt mingel med en underbar buffé.

Man träffar många människor hela tiden, överallt stöter man ihop med bekanta och vänner och personer man träffat i olika sammanhang. Det är som att arbeta flera dagar på en mässa, det är kul men man blir helt färdig! Det är Almedalen.

Onsdagen bjöd på en lugn förmiddag, dimman som tagit Visby i ett märkligt till och från grepp sedan lördagen, böljade in och böljade ut. Jag fick träffa representanter för Svensk basindustri och hade ett mycket bra samtal som nog kommer att leda till flera studiebesök ute i landet. Vid två var det dags för det seminarium som var ursprungsorsaken till att jag över huvudtaget befann mig i Visby i år, hade nämligen tänkt skippa Almedalen denna sommar för första gången på sex år. Men si, det gick inte. Jag blev inbjuden av Stockholms hantverkarförening att prata om lärlingsutbildningar på folkpartiets dag. Sedan fylldes agendan på med andra förfrågningar så till sist blev vistelsen i Visby planerad till fem dagar, istället för noll :-)

Vår diskussion handlade om lärlingsutbildningarnas framtid och hur det har gått hitintills. Ingela Nylund Watz var med från socialdemokraterna. Efteråt fick jag veta att allt spelats in och skulle läggas ut på nätet. Hua.

Mingel på Westanders resulterade i en enorm skörd av visitkort med små vidhängande ”speed-dejtingssamtal”, mycket trevligt, givande och – intressant! Min väninna som var med var mäkta imponerad över hur jag betade mig igenom horden av människor som alla stod i grupper och mest höll sig för sig själva, en helt naturlig instinkt. Men jag tänkte att det finns en vits med mingel och den ska nyttjas! Sedan lyssnade vi på Björklund som var ovanligt bra. Då menar jag verkligen ur ett objektivt perspektiv!

På torsdagen infann jag mig på Folkpartiets lokaler i Visby där vi skulle prata Liberal kulturpolitik. Det blev OCKSÅ intressant, bland annat fanns där en ung man som tyckte att yttrandefriheten borde sträcka sig till att tillåta att svastikan får bäras på allmän plats av den som vill…

Efter lunchen satt flera av oss från kulturutskottet i en panel i en trädgård för att prata om Konstfrämjandet och REKO-rapporten. En sammanställning har gjorts två år i rad nu där man visar hur olika museer behandlar sina utställare, konstnärerna, och hur man ger ersättningar med mera. Det var en mycket fin trädgård och ett mycket fint ordnat seminarium. Men solen gassade och vi satt där i närmare två timmar. Jag kände hur jag formligen brann i pannan och i urringningen. Jag sitter aldrig så länge i solen utan solskydd med min rödmosiga, fräkniga hy. Jag tror att alla var nöjda med utkomsten av svaren på de frågor som ställdes till oss politiker. Jag var själv nöjd. Men jag sved i huden när jag gick därifrån.

Varje kväll talar olika partiledare. Deras tal recenserar jag inte, utom min egen partiledares som tidigare nämnts. Media följer dessa och har också många olika åsikter. Det som är intressant nu är att Almedalens själva tillkomst med tal från först några och sedan alla partiledare nu har förändrats. Det är min åsikt att talen faktiskt har blivit ganska perifera, inte lika viktiga som de måtte ha varit förr. Allt annat runtomkring verkar vara betydligt mer fokus för, åtminstone för oss som är på plats.

Nästa morgon var det dags att städa ut på boendet och lämna tillbaka nyckeln. Jag skulle träffa SIDA på morgonen. Lunchen och eftermiddagen spenderades med möten med släktingar och besök på Krusmyntagården innan avfärd till flygplatsen. Ytterligare en Almedalsvecka avverkad, denna gång som riksdagsledamot.

Stolpskott

Chockhöjd boendeparkering i Stockholm, det känns inte OK. Förslaget är mer ett stolpskott. Som om det inte redan är dyrt nog bara att äga en bil. För "vanliga" familjer i innerstaden är det här verkligen inte ett schysst förslag. Det känns helt enkelt väldigt "moderat".

I DN idag står att elever "kan" få hjälp tillbaka till skolan. Vad då "kan"??! SKA borde väl ändå vara ordet?. Alla som inte dyker upp efter en dags frånvaro utan anmälan ska väl kontaktas, alltid? Det är något som inte stämmer om det kan gå så långt så att barn kan vara borta vecka ut och vecka in utan att skolan reagerar, eller reagerar för långsamt, med resultat att barnet inte kommer tillbaka. Det borde väl vara självklart att skola och socialtjänst samarbetar, alltid, hela tiden. Goda förvaltningschefer måste tillsammans med politiken driva detta i hela vårt land. Bort med dikena mellan förvaltningarna, barnen är hela kommunens angelägenhet, de kan inte, SKA inte delas in i förvaltningstillhörigheter.

Nu ska jag inte blogga förrän Almedalen. Ha det så skönt, det verkar komma lite sommar nu :-)