Mitt första årsmötestal

På söndagen skulle jag vara med på Immigranternas Centralförbunds årsmöte inne på ABF-huset. Jag kom lite före och satt och lyssnade på deras avslutning av årsmötet. Det är intressant hur Forum för levande historia får enorma summor som sedan inte används på det sätt de borde, till exempel att berätta om kommunismens brott mot mänskliga rättigheter. Något borde definitivt göras för att rätta till det.

Jag inledde med att berätta om min fars barndom i London under andra världskriget. Den färja som skulle evakuera honom och hans syskon till Canada föregicks av en annan färja med barn som torpederades och förliste. Följden blev att Clives föräldrar tog beslutet att barnen skulle vara kvar hemma i London. Sedan berättade jag om det samarbete över partigränserna mot främlingsfientlighet som vi arbetat med i Tyresö.

Jag är glad för det blev mycket uppskattat, detta att kunna förmedla konkret arbete i frågan.
Det var första gången jag fick vara med och årsmötestala. Det lär väl inte ske så ofta hädanefter men det var väldigt roligt och en ära.

Åkte sedan och hämtade pappas goda vän i Farsta för att ta henne och besöka Clive på Ersta. Han var mycket svag denna gång, svagare än någonsin förut. Hjärtskärande.

Körde hem vännen till Farsta och åkte sedan hem för att ha en lugn söndag och vänta in min make. Han kom hem först vid nio-tiden och han hade haft det fantastiskt på alla sätt. Gräskö var väldigt fint, de hade vandrat runt hela ön, han och hans vänner. De hade fiskat och åkt båt och ätit och druckit gott i tre dagar. Blev lite avundsjuk.

Igår hade vi budgetberedning, jag avvek efter en stund för att åka och möta upp Clive på Radiumhemmet. Det var hart när omöjligt att få tag på en parkeringsplats. Hur kan de ha ett storsjukhus med så dålig logistik? Folk snurrade runt som yra höns för att få någonstans att ställa bilen. Det tog mig en kvart att få en plats, norpade en när en bil körde iväg.

Min syster och pappa väntade vid receptionen på mig. Sedan fick vi vänta en halvtimme efter avtalad tid på att komma in till doktorn. Hon var trevlig och det kändes bra när vi varit där.

Åkte tillbaka i ett jehu för att träffa Mats inför ett annat möte. Sedan hem för att vända och åka till lokalföreningens måndagsmöte. Vi pratade EU-kampanjande och om alliansgruppsmöte som ska ske ikväll, tisdag. Det har kommit ett brev från en villaägareförening som vill överklaga hela centrumdetaljplanen. Det ska bli intressant att följa.

Sofia sms:ade från Hanoi att hennes tavla som varit utställd på vårsalongen måste hämtas. Hon vet inte om den blivit såld och är den inte det så är det bara några dagar kvar för avhämtning.
Lovade att hjälpa henne med det. Sofia kommer hem imorgon, via Arlanda direkt till Umeå. Skönt att få hem henne igen. Lägger ut hennes äventyr på ormrestaurang på nästa inlägg, fascinerande!

Kontemplativt läge

Det händer saker hela tiden. Jag har börjat twittra, men märker att jag bara orkar följa de senaste inläggen som finns på sidan när jag själv gör små inlägg. Förstår faktiskt inte hur folk hinner hålla på med att följa massor med människors göranden och låtanden hela tiden. Vi överöses av information konstant i dessa tider. I politiken är vi aktiva i att ta emot info om allt det vi gör i det dagliga värvet samtidigt som vi ska ta in vad individer på olika nivåer och i olika delar av samhällsstrukturen gör samtidigt som vi, kanske som jag, har två morgontidningar och försöker följa resten av media.

Hur det över huvudtaget fungerar är mig övermäktigt att förstå. Faktiskt har jag länge haft en teori att den mänskliga hjärnan inte är skapad för ett sådant informationsflöde. Den basala informationen som människor för hundra år sedan behövde ta in var för det mesta hur vädret var, hur solen stod och hur man skulle klara att få in mat för dagen och hålla sig varma och överleva. Man frågar sig ofta nuförtiden varför barn och ungdomar i västvärlden mår så dåligt psykiskt. De har ju allt. Jag tror att informationsflödet är en del av boven. Och att ha allt betyder inte att man känner hopp och tro inför framtiden.

Det är möjligt att behovet att behöva kämpa lite för att överleva ligger så basalt nedärvt att när det behovet tas bort så tappar man livsgnistan och måste skapa något att kämpa för. Och vad skulle det vara? Vad finns kvar att skapa ett driv i ens liv? Det är då man söker sig till extrema ageranden och tillhörighet i grupper som man kanske aldrig skulle söka sig till annars. Kanske skapar det också ännu större behov av att döva sig med droger, alkohol eller riskfyllda beteenden. För vad spelar någonting någon roll längre?

Jag har inget svar på varför det ser ut som det gör. Men trenden i dag är ju att skala av, försöka att begränsa antalet ägodelar och att vända sig mer till personliga relationer, familjen och andlighet. Ett arbete betyder tydligen inte så mycket. Huvudsaken är att man har en utkomst. Jag tror att det är få ungdomar idag som ser sig som arbetstagare på en och samma arbetsplats i trettio år, något som har varit ganska vanligt i generationer före. Jag vill med detta försöka förmedla att det inte bara är positivt att alla vet allt som händer varje sekund i alla delar av vår värld. Ständigt uppkopplade, alltid vetande om vad som nyss hänt med alla och envar, verkar inte leda till lyckligare människor, även om nyfikenhet är en av mänsklighetens största drivkrafter. Att känna att man lever och finns i ett sammanhang är också en tydlig mänsklig drivkraft. Vilket behov fyller en maskin, en dator, när man känner sig ensam eller inte vet hur man ska interagera på riktigt med andra människor?

Har hamnat i ett kontemplativt läge. Med döden så nära blir livsfrågor viktiga. Vad är viktigt i livet? För mig har det alltid varit mänskliga relationer som har varit centrala. Jag lider när det inte fungerar. I vilka situationer jag än hamnar så är människor viktigare än vare sig karriär eller prestige. Har aldrig varit en målmedveten person. Det som händer har aldrig känts som att jag medvetet styrt, någonsin. Jag har aldrig haft någon livsplan. Just nu känns det som att det faktiskt inte gör någonting. Förr brukade jag avundas alla omkring mig som jagade efter vissa speciella företeelser. Samtidigt blir det klichéartat: Det finns onekligen frågor som alltid drivit mig. Det finns onekligen saker som jag bara inte kan acceptera.

Påskafton åkte jag och hälsade på far. På kvällen hade vi en underbar påskmiddag hos Olles syster och min svåger. Emilie var dessvärre sjuk och hemma med penicillin. Alla ungdomarna åkte iväg till stan när vi ätit oss proppmätta och kollat fyrverkeri. Söndagen och måndagen var det en massa olika förehavanden, bland annat arbete med tidningen men ännu blev den inte klar.

På tisdagen träffade jag en tjej på lunch som jag hade kontakt med för tre år sedan när jag försökte lobba för Björklund om vindkraft. Det var väldigt trevligt att träffa henne igen, hon arbetar i vindkraftsbranschen. Hann inte med kommunalpolitiska rådet. Sedan var det alliansträff för socialnämndsgruppen, vi var bara fyra denna gång och vi pratade mest om torsdagen KF då motionen om äldrevården med dess tio punkter stod på ärendelistan. På kvällen satt Olle och jag uppe till 02.00 på natten och jobbade med tidningen. han är så tekniskt duktig när det gäller programvaror så han lär sig väldigt snabbt nya program. Äntligen blev den nästan klar. Fotografierna gick inte in på rätt sätt men då var vi dödströtta.

På onsdagen hade vi en träff om trygghetsboendet och teknik som kan användas för att underlätta för de äldre. Sedan hade jag och Mats lunchträff som var mycket trevlig där vi pratade igenom kommunstyrelseberedningens ärenden och KF och lite annat blandat. Åkte till pappa på Ersta en stund och sedan till riksdagen. Barbro Westerholm tog emot mig och kvällens gäst. Det blev ett fantastiskt möte om transexualism och deras förhållanden i vården och samhället. Det utmynnade i att vi ska lägga en motion eller flera till landsmötet.

På torsdagen åkte jag och Seved för att träffa Erik, partisekreteraren. Vi åt lunch på riksdagsrestaurangen. Där myllrade det med folk som jag hälsade på, det var väldigt roligt. Vi lobbade för mer pengar till Pride så att vi kan se lite välordnade ut i tältet under prideveckan och paraden. Erik var helschysst. Jag var mycket glad när jag åkte tillbaka mot Tyresö. På kvällen var det kommunfullmäktige med många olika årsredovisningar. Tio i tio på kvällen (det är meningen att vi ska sluta 22.00) kom motionen om äldreomsorgen upp. Vi höll på till 22.30.

På fredagen skulle jag in för att skriva på ett beslut i kommunhuset. Sedan åkte jag till pappa och var där i tre timmar. Jag var helt slut efter det.

En castingfirma ville gärna at tjag skulle komma in till stan på lördagen för att prova till en reklamfilm på TV4. När manuset kom per mail och jag förstod att det var meningen att jag skulle stå i en provhytt endast iklädd trosor och BH avböjde jag. Det finns gränser även för mig, åtminstone som kommunalråd. Annars har jag inte några hämningar att apa mig. Men jag är inte exhibitionist! Det kan man inte anklaga mig för rent fysiskt.

Däremot verkar jag inte ha någon privat zon känslomässigt, nästan. När jag analyserar det så har jag inget att dölja och kan faktiskt prata med vem som helst om vad som helst, även saker som andra aldrig skulle drömma om att yppa för människor de inte står väldigt nära. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte blyg på det sättet. Fysiskt är det värre. Men är man i min ålder så kanske det inte är så konstigt. Förra sommaren ville SVT ha mig att ligga på en badstrand i baddräkt och spela mamma till ett barn som kom med flaskpost i en ingress/inledning till allsång på Skansen. Nehej, sa jag. "Vi visar inte ditt ansikte" sade de då. Jag tackade ändå nej. JAG skulle ju veta att det var jag, uuuusch!

Olle åkte med några polare till Gräskö igår för att fiska och ha det gott med god mat och dryck. Det behöver han verkligen. Själv har jag haft en lugn lördag. Strandstädning på villägarföreningens områden, räfsande och hopsamlande av vass och tång i högar, korvgrillning med grannarna, mycket trevligt men svinkallt. Staffan hjälpte mig på med sommardäcken, han är en gullhöna! En dag som varit skön och avslappnande. Kontemplativt läge, som sagt.

En underbar reseskildring från Vietnam

Dotter Sofia, 23 år, är i Vietnam på stipendium. Hon går i vanliga fall på Umeå konsthögskola och är i Hanoi för att lära sig det intrikata hantverket med lackmålning. Läs gärna denna underbara skildring från hennes vandring till Sa Pa!

Sa Pa Report
Hej Alla!
Förra helgen drog vi iväg till bergen och en stad som heter Sa Pa (sa betyder ”sand” och pa betyder ”stad”!). Vi anlände tidigt på morgonen till hotellet där vi fick lämna lite packning, därefter var det vandring som gällde. Dimman låg tät och jag anade ingenting när solen plötsligt kom fram och åskådliggjorde det vackraste, mest svindlande landskap jag någonsin sett! Vi befann oss i en dal där bergen, svepta i mjölkig dimma, reste sig flera kilometer ovanför oss. Risfälten som planterats i platåer på höjden skapade gröna och rödbruna trappor överallt. Luften var tunn och panoramat så hissnande att jag nästan tappade andan. Så där gick vi, i fyra timmar, med sommarvärme och svalkande brisar, tills vi nådde en liten by där vi skulle spendera natten. Utsikten var naturligtvis sanslös.

Låt mig berätta om Hmongkvinnorna! Med oss på vandringen fick vi en liten karavan av kvinnor i alla åldrar som tillhör Hmong-folket. De bar stora korgar på ryggen och var trevliga och glada, många av dem kan bättre engelska än vietnameserna i Hanoi. Deras första fråga var alltid var vi kom ifrån. ”Sweetland”, svarade vi. ”Aha, Sweden”, upprepade de. Nästa fråga var ”How old are you?” – och här spelade det ingen roll om man sa tjugotre, trettiotre eller fyrtiotvå, för kvinnornas standardsvar löd alltid: ”Oh, very young.”

En flicka som frågat mig om min ålder visade sig endast vara tjugo år själv, men hon tyckte att hon var gammal. Jag antar att detta vandrande folk känner sig äldre på grund av barnafödande och relativt hårda tillvaro. Men snäva resurser och tärande klimat till trots, de verkade vara väldigt glada och visade sig ha mycket humor. Vår förtjusande guide Mee pekade på en komocka och sa: ”Buffalo Chocolate, for dinner”. Hmong är Vietnams sjunde största minoritet och befinner sig geografiskt sett i bergsområdena mellan Vietnam och Kina (under en busstur såg vi Kina på andra sidan av en flod). Om jag uppfattade saken rätt så är det kvinnorna som försörjer familjen genom att gå på långa vandringar och sälja hantverk, de som kan engelska får ofta extraknäck som guide på utflykter till deras byar. Männen sitter tydligen mest hemma och dricker risvin.

Det är en fröjd för ögat att se Hmongkvinnor i grupp, ren färgterapi! Deras klassiska dräkter består av veckade handbroderade kjolar i alla möjliga färger och mörka indigoblå västar och jackor samt broderade bälten. Håret brukar de rulla upp under en svart turban, de yngre brukar låta sitt hänga fritt. Runt vaderna har de något som ser ut som svarta benvärmare i sammet som hålls uppe av färgglada broderade band, och på fötterna har de ofta plastsandaler eller gummistövlar. De älskar smycken och bär ofta familjesilver som gått i arv. Under vandringen nådde vi en magisk gräns när det var dags för lunch, för plötsligt började vår artiga kvinnokaravan att plocka fram diverse broderade väskor, bälten, plånböcker och kuddfodral som de ville sälja till oss. Det är nämligen så här de försörjer sig, de småpratar och hjälper oss över leriga bäckar under vandringen, och sedan vill de sälja. För oss är det mycket små summor pengar det rör sig om, och även om vi redan hade tillräckligt med packning så måste vi köpa någonting av de vänliga kvinnorna.

Det kallas ”Homestay” att bo som vi gjorde första natten, en änka tillhörande en annan minoritet drev en större enrummare med två loft med fem golvbäddar vardera. Turister sover där nästan varje natt. Dasset var enkelt och primitivt (ett hål i betongen med porlande vatten under), men det var väldigt rent – den fräschaste toaletten jag varit på i Vietnam faktiskt. Sällskapet bestod av tre fransmän och två danskor förutom oss fem från Umeå. Det bjöds på brakmiddag med ris, grönsaker, tofu, vårrullar, fläsk och kyckling. Sedan risvin med värdinnan.

Den natten bröt regnet ut, åskan ekade i dalen så att huset skakade, det var mäktigt!Till frukost åt jag pannkakor med bambuskott, socker och pressad lime. Vi hade bestämt oss för att följa med förtjusande Mee till hennes hemby ett slag, innan vi begav oss till hotellet igen. Denna vandring stavas l-e-r-a. Nattens regn hade luckrat upp marken ordentligt, stora vattenfall hade brutit ut i bergen. Efter en timmes slirande nådde vi, ganska utmattade, Mees lilla hus. Ett gäng smutsiga ungar samlades för att titta på oss, och när vi satt där på plaststolar på det lertrampade golvet så blev det extremt tydligt att vi och de lever väldigt olika liv.

Samma eftermiddag åkte vi en kort bussresa tillbaka till Sa Pa City och vårt hotell. Jag tog en tur på stadens marknad och köpte mig en ljuvlig handbroderad kjol (OddMolly – släng er i väggen). Marknaden hade en ansenlig köttavdelning, och bland de vanliga kadavren såg jag ett hundhuvud och några avhuggna tassar på en bricka. Spritavdelningen var också fin, vad sägs om en flaska maggots? På kvällen satt vi på en bar och spelade fia-med-knuff tillsammans med två tjattrande Hmongtjejer som var fullt iförda i sina traditionella dräkter och så små att de nådde mig strax ovanför armbågen.

Denna fantastiska vistelse avslutades med en liten tur till en annan stad med en berömd marknad. Det regnade lite, men vi hade ju fått solsken i övrigt. Jag åt sötade popcorn och kikade på ännu mer handbroderade souvenirer. Jag hade ledsnat lite på den eviga frasen ”Buy from me?” som alla försäljare – Hmong, Vietnames, Dao eller Flower Hmong – kläckte ur sig så fort man närmade sig ett stånd. När jag väntade på nattåget tillbaka till Hanoi åt jag den bästa pannkakan jag fått på hela resan – rikligt smörstekt och toppad med banan och choklad. Pannkakor får man helt enkelt inte nog av.

Nu är jag alltså tillbaka i Hanoi med tillhörande rutin, kroki på morgnarna och lackmåleri på eftermiddagarna. Man firar inte påsk i Vietnam, så jag lär inte gör det heller, men jag vill passa på att önska er en riktigt Trevlig Påsk!Kram/S

Veckan som gick

En kär partivän har opererats och jag åkte hem till henne på måndagen med lite lunch och en hög damtidningar. Vi pratade om vad som pågår just nu i kommunpolitiken. Det är en del att tänka på inför valet. På kvällen skulle vi ha vårt vanliga måndagsmöte med dragning om Kultur- och fritids. Jag ville ägna tid åt tidningen eftersom Olles repetition var inställd och han för ovanlighetens skull kunde vara hemma och dona med det tekniska. Han är så otroligt duktig och snart var första sidan klar. Naturligtvis fick vi oväntat besök av döttrarna som kom förbi så vi startade arbetet vid datorn sent. Vid kvart i tolv var jag så trött att jag bad Olle att vi skulle sluta. Han log och sa att vi ju har påskhelgen på oss.

På tisdagen var det dags för nämndberedning, en ganska lång lista att beta av. Trygghetsboendet är på full gång och det kommer att bli väldigt bra. Efter beredningen åkta jag in till stan för att besöka tillförordnad partisekreterare tillsammans med partivän ur HBT-liberaler. Vi vill försöka äska pengar så att vi kan få till ett snyggt ekipage och ett tält detta år på prideveckan.

På onsdagen hade ett av våra landstingsråd mottagning på Graverska huset vid landstingshuset för att hon fyllt femtio. Det var mingel med snittar och trevligt. På torsdagen ägnade jag en del tid att röja upp hemma och förbereda inför vårt öppna hus som är en tradition som vi startade förra året eftersom skärtorsdag är en sådan tråkig dag. De som inte är bortresta verkar uppskatta detta. Vi hade en trevlig eftermiddag och afton med sill och potatis, umgänge och prat. Jag tänker ständigt på pappa som har det så jobbigt och smärtsamt. Jag känner mig så maktlös. Kom i säng vid halv två, då hade jag röjt upp efter alla gäster, fixat disken och ställ i ordning. Var tvärpigg, hade bara druckit ett glas vin utlagt på hela kvällen. Kunde inte somna trots att jag varit uppe sedan sex på morgonen.

Idag är det långfredag och trots att jag känner att jag har så mycket att ordna med så har jag inte gjort någonting, jag mår illa och är väldigt ledsen. Det börjar komma ifatt, allting. Jag har knappt gråtit alls och inte låtit några känslor ta överhanden, men nu verkar jag ha kommit till en gräns. Det är ett stadium i livet som så många före mig har gått igenom, det är bara att hålla ut. Fruktansvärt jobbigt ändå.

Att vänta in döden

På söndagen skulle jag ägna hela min tid till den tidning som är så försenad. Hade precis öppnat InDesign och plockat fram tidningssidorna på skärmen när en man ringer från min mosters gruppboende. "Din moster har haft två andningsuppehåll, ni borde nog komma". Jag ringde Karin och vi åkte till gruppboendet vid Roslagstull. Min moster låg utmärglad i sin säng och andades som om hon sprang ett maratonlopp. Hon var inte kontaktbar. Vi smekte hennes hår och höll hennes händer. På väggen hängde ett fotografi på moster när hon var arton år. Hon såg ut som en filmstjärna på fotot. Jag började tänka tillbaka på vår uppväxt och vad Anna-Brita betytt för mig och min syster.

Om mamma, som var äldre, var konservativ och klädde sig därefter, så var vår moster stilsäker och alltid inne. Hon hade ett öga för inredning och hon älskade konst. Hon var rolig och gillade att ha fest. Hon var generös och gav oss alltid saker. Hon tog oss på vår livs första charterresa, till Malta. Hon var singel och hade inga egna barn och månade alltid om oss, ibland till excess. Hon var som en extramamma. Tjusig, lite glamorös.

Tills sjukdomen började göra sig märkbar. Hon kom inte till möten, hon svarade inte i telefon när folk oroligt undrade var hon var för att hon inte dykt upp till exempel till den planerade Ålandsresan eller annat. Jag undrar så över hur hon kände. Hur rädd måste hon inte ha känt sig när hon började inse att hon inte kunde hitta i sin egen stad längre? Att hon inte mindes att hon skulle träffa folk? En grym sjukdom.

Nu höll vi hennes händer och talade med henne, pussade hennes kinder och sa: släpp taget, lilla Anna. Hon kämpade och kämpade och kämpade. Till sist slutade hon att andas. Vi hade tur, sade de på hennes boende. Det är väldigt svårt att pricka in närvaro vid själva dödsögonblicket. Vi var med moster i sju timmar och hon behövde inte dö ensam. Min lättnad å hennes vägnar blandas med en oerhörd sorg över hur grymt livet är. Min tacksamhet över att jag fick vara med när min moster dog blandas med en känsla av att jag inte vill dö på det sättet.

Tomhet.

En vecka full av möten med olika öden

Lunch med klok partivän på tisdagen. Synpunkter som inte var nya för mig. Komplicerat. På eftermiddagen hade vi det vanliga "liberalt möte i centrum" innan kommunstyrelsen. Pratade med lite olika människor. En tyckte att vi måste bygga Nybodahallen med tusen läktarplatser för att Tyresö innebandy ska kunna ha matcher på hemmaplan. Dagen efter gick de upp till division 1, hurra och grattis till dem och Tyresö! KS lugnt, jag tänkte mycket på min far. Åkte hem utan att vara med på fikat efteråt, vrålhungrig. Olle hade gjort biff med lök och kokt potatis. Man ska inte äta så sent, men det var oemotståndligt.

Onsdagen: Tid hos tandhygienisten. Det finns anlag för tandlossning i familjen, måste sköta mina tänder minituöst. Skönt att komma och kolla tänderna, känn alltid ljuvligt efteråt. EU-valskampanjplanering på kvällen, vi var inte så många men det blev ett bra möte och konkret.

Torsdagen: Hämtade syster vid sitt arbete och sedan hälsade vi på pappa. Därefter direkt till middag som Tyresö kommun bjudit in till för alla frivilligarbetare i kommunen. Trevligt. Var mycket trött och gick direkt efter kaffet, tärande att träffa pappa. Gick vägen förbi ICA för att köpa mjölk. I kassan upptäckte jag att min plånbok var borta. Jag trodde jag skulle svimma. Skulle hämta Olle vid företagarnas hus. Ringde honom och bad honom komma ut direkt så att vi kunde åka hem och kolla om jag glömt plånboken hemma, vilket jag aldrig brukar göra. Såg framför mig att behöva skaffa nytt körkort etc. Den låg hemma på matbordet! Puuuh.

Fredag: var i kommunhuset vid tio. Skrev på polisanmälningar om misshandlade barn. Sedan till lunchmötet som började klockan 11.00 med kommunledningen. Skulle varit en dragning av en chefstjänsteman som tyvärr blivit sjuk. Vi avlsutade med lunch fastän vi egentligen skulle ha haft möte en timme till efter lunchen. Jag använde denna extra tid till att åka till Danderyds sjukhus för att hämta pappas toalettväska som han glömt där när de flyttade honom. De kunde inte skicka den vidare dit han nu finns. Tycker att det är skit! Åkte till Rosenbad där jag skulle intervjua en partivän. Tyvärr var planet försenat och vi får skjuta upp intervjun som ska gå på Tyresö närradio. Åkte till pappa och lämnade hans grejor. Sedan hem. Bytte om för tjejmiddag. Olle kom hem och sa att han kunde skjutsa in mig till stan. Älskade Olle.

Vi hade en otroligt trevlig men otroligt dyr middag på Le Rouge matsal. Personalen utklädda till Moulin rouge" tema. Livesånger med väldigt hög volym. Vi sa till att vi inte kunde höra varandra. De tog ner volymen. Alltid lika underbart att träffa starka, duktiga kvinnor som är så engagerade. Olle erbjöd sig att även hämta mig! Jag hade en egen taxichaufför denna gång, kom hem och stupade i säng. Denna trötthet! Nu är det även pollensäsong så det här lär inte bli lätt.

Idag ska vi på en femtioårs-fest, en barndomsvän till Olle fyller år. Tänk att vi är där nu?

Om fantastisk teaterverksamhet

Här nedan följer beskrivning om teater som hämtat inspiration från medborgare och yrkesverksamma i Tyresö kommun i olika åldrar. Är mycket stolt över att detta blivit ett så fantastiskt projekt!


Tröstar jag dig nu?
En föreställning som kretsar kring människans behov av att
känna sig bekräftad. Frågan är, måste man ha kontakt med
andra människor för att överleva?
Av Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten.
I rollerna: Malin Cederbladh, Gustav Deinoff,
Susanne Gunnersen, Emelie Jonsson, Jan Modin
Urpremiär på Unga Klara/Stockholms stadsteater den 2 april 2009.
Biljetter 08-506 20 200 eller www.stadsteatern.stockholm.se
Arbetet med föreställningen har inkluderat ett samarbete mellan
Unga Klara/Stockholms stadsteater och boende och
yrkesverksamma i Tyresö kommun. Skådespelarna, Suzanne
Osten och de övriga inblandade i produktionen på Unga Klara har
tillbringat en dag i veckan i Tyresö under den tre månader långa
repetitionsperioden. I Tyresö har de träffat referensgrupper ur olika
sammanhang, yrkeskårer och åldrar för att undersöka hur publiken
tänker om det som spelas. Elever från Tyresö Gymnasium, Kumla
skola, föräldrar och anställda från Bergfotens skola, socialtjänsten och
psykologer har varit inblandade i projektet.
- Vad vi har kunnat göra i Tyresö, är att få en bild av hur människor tänker medan de ser en pjäs.
Vad vi kunnat ge är att arbeta naket, oförberett, trevande för att öva oss att lyssna. Man blir modig av
att repetera med publik nära sig, det är den stora fördelen med ett uppsökande arbete av den här
sorten, säger Suzanne Osten.
- Människorna i Tyresö har successivt flyttat in i föreställningens karaktärer, kanske till och med en
smula in i mig, fortsätter Suzanne Osten.
- Samarbetet har varit respektfullt, inkännande och kunskapsgivande. Den här samarbetstypen borde
bara öka! Det är att ta ansvar för barns och ungdomars situation i samhället, säger Ann Näfver,
metodutvecklare från socialtjänsten i Tyresö kommun.
I och med samarbetet, som totalt har involverat 100 personer i olika referensgrupper har ett
teaterintresse grundats eller förstärkts hos boende och yrkesverksamma i Tyresö kommun. De
involverade har genom samarbetet fått en ingång till teatern.
- Alla de medverkande har visat ett enormt engagemang! Det har varit fantastiskt att få dela med sig
om sina erfarenheter av barns utsatthet till en annan yrkeskår, säger Ann Näfver, Teatern bryter
gränser! den illustrerar, lyfter och berör våra erfarenheter.
För mer information, kontakta Maja Svae 08-506 20 369, maja.svae@stadsteatern.stockholm.se
alternativt Ann Näfver metodutvecklare, socialtjänsten i Tyresö Kommun 0704-88 91 32,
ann.nafver@tyreso.se
Tröstar jag dig nu? Är Unga Klaras sista produktion i sin nuvarande samarbetsform med Stockholms
stadsteater. Under hösten utvecklas strategier för ett självständigt Unga Klara med start 2010 i samma
lokaler på Stockholms stadsteater men under andra samarbetsformer. Föreställningen spelas endast
till och med 30 maj.